2/3

Inget nytt under solen

2010-06-14T22:04:00.002+02:00

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på ett tag, och sannolikt kommer det inte att hända i framtiden heller. Min självvalda offentliga närvaro på internet är numera samlad på: www.raulisulanko.com

Autobanal

2009-07-24T06:39:00.005+02:00

Nu har jag suttit uppe hela natten för att skriva ett program som kan sköta twittandet, uppdaterandet av fb-statusar och diverse mikrobloggeri helt automatiskt. Programmet ger sken av att användaren lever ett i högsta grad vanligt liv och rapporterar kring detta med en lätt sympatisökande och torr ton.

Här nedan följer grundprogrammets databas av fraser. Text inom hakparantes är variabler som skapar variation genom slumpmässiga sökningar på internet.

äter lunch på [snabbmatskedja]
jobbar över
borde gå och lägga mig men har fastnat i [TV-serie]
är lite besviken på [musikorkester]s nya
storhandlar
är trött på den svenska [årstid]en
bloggar
vill ha tips på en bra TV-serie
lagar mat
går och lägger sig
har handlat över sina tillgångar på [webbutik]
borde ta en dusch
väntar på tåget till [svensk stad]
funderar på att gå och träna
undrar om någon vill ta en öl, eller två, på fredag?
är upprörd över [orättvisa]
kan inte sova

Arbetet med att fylla databasen med de återkommande fraserna är inte färdigt än och jag tar med glädje emot förslag. Samtidigt är det inte eftersträvansvärt att ha en för varierad databas i grunden då jag planerar ett antal tilläggsprogram som publicerar mer specifika fraser och därmed ger sken av att användaren har ett särintresse. De tilläggsprogram jag påbörjat arbetet med i första skedet är Fotbollsnörden, Musikexperten och ett inte ännu namngivet tillägg som publicerar gnäll kring att man inte sitter och skriver på sin diktsamling/roman/artikel/hemtenta/uppsats. Fotbollsnörden hämtar mycket av sin information från TV-tablåns sportsidor. Däremot har jag inte löst hur Musikexperten automatiskt kan lösa quiz efter quiz om band och göra detta med resultat strax över medel.

Avund och idoliserande

2009-04-02T10:46:00.004+02:00

Så spelar jag Jason Rohrers sjuminutersspel Gravitation och tänker att jo sådär känns det ju. Och jag avundas Jason som beskriver hur "Gravitation explores how a particular corner of my life feels, as only a game can". Jag vill inte vara Jason och jag vill vara Jason. Jag kan till och med vilja vara Jonathan Coulton när han i slutet av 2005 är i början av sitt "thing a Week"-projekt och skriver en grym cover på Baby Got Back av Sir Mix-a-lot.

Alla förlorar

2008-06-20T12:39:00.005+02:00

"2—0, vi har Zlatan, nu känner vi att vi är bäst i världen igen", öppnade Reinfeldt riksdagens partiledardebatt med efter Sveriges seger mot Grekland i EM. När Sverige, med Zlatan på plan, en vecka senare fick stryk av ryssarna med 0-2 befann sig John Fredrik Reinfeldt på plats för att inför matchen dela med sig av sin fotbollsexpertis. Samtidigt röstade hans allians igenom FRA-lagen i Sverige.

0-2, vi har Reinfeldt, nu känner vi att vi är sämst i världen igen!

Det är klart att underrättelsetjänsten har en massa kränkande fuffens för sig även om vi har lagar som ger sken av att följa respekten för individens integritet, men att ge laglig legitimitet till något så demokratihånande som avlyssning av medborgarnas privata korrespondens är obegripligt. Hur kan en stat som misstänksamt spionerar på hela sin befolkning förvänta sig få förtroende från sina medborgare?

Ett av de drivande argumenten för FRA-lagen var att förstärka skyddet för några hundra svenska soldater som befinner sig i utlandstjänst. Kanske skulle det varit bättre att bara ta hem dem? Jag har väldigt svårt att tro att deras bidrag till världssamfundet är värt priset.

Morgonmatiné: Shoot 'Em Up

2008-04-11T15:36:00.007+02:00

Jag vaknade med popcornsmulor i sängen sent imorse och tänkte att nu passar det bra med film. Det fanns avslagen Fanta inom räckhåll så det var bara att köra igång. Morgonens film blev Shoot 'Em Up.

Efter att ha sett filmen hoppades jag lite att regissören Michael Davis skulle visa sig vara en driftig fjortonåring. Tyvärr är Michael 46 och borde ha en del erfarenheter av hur världen vi lever i fungerar. Aldrig tidigare har en så ytlig film berört mig så djupt. Då menar jag inte att den har rört upp starka känslor, men däremot en vildsint förvirring. Jag tror att den här filmen har pretentioner som den misslyckas med att leverera, eller så har den kanske inga alls. Kanske är det popcornsmulorna i ryggen som distraherar?

Shoot 'Em Up är den inavlade avkomman mellan åttiotalets actionfilmer och vapenstinna TV-spel. Samtidigt är jag inte säker på om filmen är en hyllning till eller en parodi på sina influenser. Huvudpersonen är en ärkemacho snubbe i svart som istället för cigg i mungipan trivs med en morot mellan tänderna. Den vackra kvinnan vid hans sida är horan/madonnan i dess vulgäraste form. Film noir, Hong Kong och western. Oneliners, flykt och pistoler. Och det skjuts en hel del i den här filmen. Det skjuts i bilen, i luften, under förlossningen och sexet. Det skjuts mest hela tiden. Och när det inte skjuts så får spädbarnet en demonstration av pistolens olika delar eller så får pistolen agera som en symbolisk vigselring. Samtidigt visar det sig att den goda kampen handlar om att införa hårda vapenrestriktioner och att protagonisten själv hyser en avsky för skjutvapen, trots att han samtidigt ser på dem som nörden ser på gaffatejp.

Våldsam förlegad trams, det är vad det är. Eller som Hertz, den fula fisken i filmen, säger: "Violence is one of the most fun things to watch." Och han har fel, för så jävla kul var det inte. Men det är nånting som inte stämmer. Det känns som om jag missat något, och därför är jag för alltid fast med att bära denna B-film i mitt minne. Som popcorngrus mellan tänderna.

Jag kan inte avsluta med en sån punchline. Så kan man bara inte göra. Nä, det kan man inte.

Korvkioskmuffins

2008-04-09T16:33:00.005+02:00

Picknickmaten som alla talar om är inte en hemlighet längre! Nä, nu bjuder jag på receptet på muffinsen som smakar som ett kvällsbesök på Sibylla. Bakverket på bilden är dock en helt annan art av muffins, utan topping på senap och mos. Och för att få rejäla muffinsar så rekommenderar jag amerikanska muffinsformar av den stora modellen eller motsvarande muffinsplåt.

5 dl vetemjöl
1 dl havregryn
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
1 tsk grillkrydda
2 ägg
2 1/2 dl mjölk
1 dl olja
2 vegetariska korvar
1 dl rostad lök
1 dl ketchup
1 1/2 dl pulvermos
1/2 dl senap

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda de torra ingredienserna. Skiva korven i små bitar. Vispa äggen i en skål och rör ner mjölk, olja, korv, rostad lök och ketchup. Blanda ner mjölblandningen. Portionera degen i muffinsformarna och förgrädda dem i ugnen i ca 10 minuter. Rör ihop senap och mos. Bre på mosblandningen på muffinsen och grädda dem i ytterligare 15 minuter.

Stora och små besattheter

2008-04-03T20:28:00.005+02:00

För ett antal år sen sysslade jag med jonglering en hel del. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå påstå att jag tog jonglerandet på ganska stort allvar, så som jag gärna gör när jag hittar något nytt som roar mig. Just nu pågår årets nordiska jongleringskonvent på Möllan i Malmö. Just nu hänger ett antal hitresta jonglörer i en gymnastiksal några hundra meter härifrån och lever i en liten värld av diverse objektmanipulationer. Lite sugen är jag. I garderoben har jag en påse bollar, ett gäng käglor och en stapel T-shirts köpta på diverse konvent. Men jonglering är så jävla svårt, och kanske ska jag göra något annat idag.

För ännu fler år sen satt jag timmar och dagar med en joystick i handen och sköt ner rymdskepp på en TV-skärm. I tjugo år har jag periodvis halkat tillbaka till spelandet av dessa shooters av gamla skolan. Och nu har de jävla japanerna släppt ett spel som firar trettio år gångna från släppet av ärkeshootern Space Invaders. Monstret heter Space Invaders Extreme och det får mig att dras till min Nintend DS som Gollum drogs till ringen. Med inslag från andra japanska shooters som Dodonpachi och Ikaruga har Space Invaders skrapat med sig stora delar av utvecklingen som den själv startade en gång. Poängsystemet är löjligt sofistikerat och den audiovisuella Lumines-inspirerade presentationen är inget för epileptiker. Förstår man när man läser det här att jag gillar spelet? Och trots att japanska shooters är så jävla svåra så måste jag pressa fram lite fler poäng idag.

Efter den röda tröjan

2008-03-26T19:49:00.005+01:00

Nu är det gått ett halvår sen uppmaningarna för att bära en röd tröja, i en manifestation till stöd för Burmas demokratirörelse, regnade in via sms och Facebook. Inte mycket har hänt sen dess. OS i Peking närmar sig och den svaga rösten som manar till bojkott gör det nu främst för att stödja Tibet. Burma glömdes bort. Spontant känner jag för att bära en svart T-shirt på fredag, men jag tror att det finns långt konstruktivare saker att göra. Jag tänkte dela med mig av några förslag:

Läsa lite då och då. Uppdatera sig med vad som pågår för att hålla ett visst engagemang och kunna samtala om ämnet. Exempelvis Irrawaddy är en sida om vad som pågår i Burma och Sydostasien.
Bojkott av Kinas sommar-OS kan kännas futtigt. Samtidigt finns här chansen att lyfta fram Kinas politiska galenskap i samband med sportspektaklet. Att ta upp problemen i anknytning med PR-jippot och inte låta OS enbart att uppfattas som en stor sportfest. Istället för att låta OS i Peking dölja kinas förtryck så kan man låta det bli en symbol för det.
Skriva till dem som rapporterar sport från sommar-OS och begära att informationen serveras i balans med ett brett politiskt engagemang i området.
Om sport är viktigt så kanske det finns passande alternativ? Som att sporta själv?

AstraZeneca äger min onsdag

2008-03-12T18:41:00.003+01:00

Såg nyss "The Constant Gardener" som handlade om medicinbolagens exploatering av Afrika. Lustigt kan de tyckas då jag såg den för att fördriva tiden som försöksperson hos AstraZeneca.

Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek. Dosan som jag har i fickan är kopplad till fem punkter på min överkropp och mäter min hjärtrytm för att varna personalen om ett eventuellt hjärtflimmer eller dylikt. Igår nös jag ett par gånger så pass intensivt att min puls överskred gränsvärdet och larmet gick igång. Jag har förstått att min puls inte riktigt är den lugna elitidrottarens. Så då och då sitter jag framför telemetriskärmen och spelar hjärt-ping-pong. Utan att röra mig ska jag få upp min puls, sen ner, sen upp, sen ner. Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek.

AstraZeneca äger min tisdag

2008-03-11T18:23:00.003+01:00

Idag satt jag på än stol i full skyddsutrustning i ett rum med två lika skyddsutrustade läkare. Den ena stirrade stint på min vänstra näsborre och frågade mig om det rann om den. Jag sa att kanske lite. Då tog hon en liten duk och torkade en droppe och kallade det för "riskavfall".

Fast mest har jag blivit EKGad och tappad på blod. Att ligga still under 30 minuters EKG är inte helt lätt för mig som länge unvikit alla former av meditations- och avslappningskurser. Men det som krävdes var visst att man betalde mig, inte tvärt om. Tiden går sakta. Det är inte riktigt lika skönt som jag ofta tänker mig under stressiga dagar. Jag har till och med pluggat.

"Subject 1604" ska nu gå och hämta sin stora pissburk ur kylen och smyga in på toaletten med den. Ligger näst sist i en outtalad pisstävling.

Vem drömmer om maror nuförtiden?

2008-03-08T11:26:00.000+01:00

I tisdags var jag med på ett studiebesök hos patologen i Lund. Vi tittade och kände på människohjärnor. Kroppen är en spännande maskin så det kändes kul att få ta en titt på styrenheten.

I natt drömde jag att jag befann mig på obduktionsavdelningen. Jag var jagad, som jag ofta är i drömmar, men som vanligt var det mer ett äventyr än en mardröm. Det fanns ont om gömställen, men på något sätt lyckades jag klämma in mig mellan halvorna på en konserverad hjärna. Lite rädd var jag att gömstället inte dög, men det visade sig fungera bättre än väntat.

Så varsågod, analysera.

In stiger Jon von Don

2008-03-07T12:41:00.004+01:00

2/3 har som bekant ingen riktning. Jag önskar ibland att ord som "mode" eller "Stureplan" ingick i undertiteln, det skulle göra bristen på poäng med bloggen tydlig, istället vet jag inte ens själv vad som pågår här.

En ny bekant till mig, Jon von Don, beskrev för mig för ett tag sen hur hans bloggande varken var särskilt genomtänkt eller frekvent, och därmed tänkte han lägga ner det. Eftersom jag lider av samma problem erbjöd jag honom att bidra till 2/3 när andan faller på. Jon nappade och sa att jag nu fått en ny och opålitlig kulturkorrespondent. Välkommen Jon!

K-Jef 08: The Mindscape of Alan Moore

2008-03-06T22:45:00.005+01:00

Alan Moore, författaren och shamanen, pratar in i kameran med djup röst och påtaglig närvaro. Alan pratar om uppväxten, konsten, världen och om magin. Musik och inklippta bilder och scener bryter porträttmonotonin, men rösten fortsätter. Det är glädjande när en konstnär fascinerar lika mycket som hans verk (men inte mer än).

Här avslutas filmfestivalen som flyttat sig från soffan till sängen, och den avslutas med en föreläsning med stora motiv. Jag tänker skylla på att jag är lite trött nu. Festivalpubliken är överens om att den här filmen bör ses en gång till, lyssnas på en gång till, tänkas kring ett tag till.

K-Jef 08 har överraskat glatt med variation och njutning. Livebloggandet har varit lite av en pina, eller kanske bara ett skämt. Men framför allt, Alan Moore är allt Billy Mitchell inte är.

K-Jef 08: Where the Buffalo Roam

2008-03-06T20:52:00.007+01:00

Tio år sen lallade Johnny Depp omkring i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas i rollen som Hunter S. Thompson, eller kanske som Raoul Duke. 1980 var det Bill Murray som mumlande tolkade samma roll i Where the Buffalo Roam. Jag blir sugen på att jämföra. Gillar Bill. Gillar Johnny.

Filmen har en aura av highschoolfilm, som en kille som sveper tabasco och badar naken i fontänen, crazycrazy. Borde ta och läsa lite Hunter på riktigt. En bok. Kanske på nästa bokfestival. Det känns som Kubricks överskattade The Shining. Man kan förstå att det finns en text med en tanke bakom, men regissören är helt inställd på att klippa ihop en kavalkad av favoritscener.

Så vem var bäst som Thompson/Duke? Festivalpubliken har dubblats sen förra filmen så frågan är nu möjlig att delegera. "Båda var bra, men... Johnny", säger hon. Gilliams Fear and Loathing är en bättre film.

K-Jef 08: The King of Kong

2008-03-06T19:32:00.009+01:00

Jag sänker röven i soffvecket och play. Här ska det bloggas live från den minsta av alla filmfestivaler. I premiärfilmen i årets K-Jef, dokumentären The King of Kong, kan man gotta sig i amerikanska vuxna mäns anala kamp över att vara bäst på något, nästan vad som helst. Hockeyfrillan med mobilhölstret, den regerande mästaren i Donkey Kong - Billy Mitchell, krisar intensivt när hans rekord hotas av Steve Sanders som hela sitt liv kämpat för att bli framgångsrik inom något. Jag är helt tömd på avund men intrigen är både löjlig och fascinerande.

Den lilla världen Billy är kung över sedan en artikel i Life Magazine 1982 står och faller på hans 874300 poäng i Donkey Kong. Hans mobiltelefon frontar orden "never surrender" och han pratar varmt om hur lyckligt lottad han är i livet. Samtidigt sitter Steven i ett garage på andra sidan landet och våndas över hur hans femåriga son skriker efter hjälp med att torka sig mitt i rekordrundan som spelas in på videoband. "Wipe my butt!" Stevens fru måste hata filmteamet som med sin närvaro bara kan bidra till Stevens besatthet att få den lilla rörmokaren att rädda prinsessan från gorillans fångenskap, om och om igen.

Mitt i filmen ringer SCB och vill fråga mig några frågor om brottslighet och rättsväsendet. När jag återvänder till den insnöade poängjakten handlar det om hur Billys konungarike befolkas av besatta själar som klamrar sig fast i joystickarna som om deras väsen satt på andra sidan maskinernas rutor. Men Billys konungarike skakar och jag hejar på. Det är svårt att inte hålla på utmanaren när mästaren vräker ur sig saker som "Not even Helen of Troy got that much attention" om sig själv. Det om nåt känns brottsligt och jag lockas in i de konspiratoriska intrigerna som antyds finnas bakom bevarandet av Billy som nummer ett.

Det skulle lika gärna kunna vara en spelfilm maskerad som dokumentär. En svart komedi om den desperata kampen att utmärka sig. Och i ett parallellt universum skrattar någon just nu generat åt en film om allt som du kämpar för. I ett annat allt som jag.

Februarimanifest: regel 5

2008-02-29T01:01:00.000+01:00

Alla människor är inkonsekventa, precis som du och jag.

Det här är inte en ursäkt för att få bete sig hur man vill mot vem man vill. Det här är en uppmaning att lämna dig själv ifred när du inte lever upp till din stereotypa bild av dig själv. Det handlar inte om att vara en lättvindigt ombytlig person. Det handlar om att våga vara den kompexa och oberäkneliga människan som du själv kan bli överraskad av.

Februarimanifest: regel 4

2008-02-28T18:43:00.003+01:00

Rädslan för att vara banal kan göra dig jävligt anal.

Det är i det banala som människor möts. Det hjälper inte att fundera ut hur man vill bli uppfattad som det unika man är, folk fastnar ändå för en massa saker hos en som man inte själv kan styra, och kanske inte ens själv uppskattar.

Det mesta är tänkt, kännt och gjort. Funderar du mycket hur just din röst och din beröring ska vara så funderar du i onödan. Även nä du härmar andra så märks det att det är du. Rädslan för det banala skapar orimliga förväntningar, paralyserar och är i slutänden en högst banal rädsla.

Februarimanifest: regel 3

2008-02-21T22:40:00.004+01:00

Släpp blicken från guldstjärnan.

För vems skull strävar man efter perfektion eller ett komplett vattentätt arbete? Vad är målet, för det kan väl inte vara guldstjärnan?

Februarimanifest: regel 2

2008-02-10T19:58:00.001+01:00

Cynism skadar din hälsa allvarligt.

Världen och vi som befolkar den, som är en del av den, har mängder av sköna stunder, platser och händelser att bjuda på. Det kräver en ansträngning att inte ibland fastna i det dåliga. Att säga att den ansträngningen inte har något värde är cynism.

Inte ens i sin ursprungliga gamla-grekerna-betydelse är cynismen så spännande. Oberoende och självbehärskning. Låter tråkigt och ensamt.

Februarimanifest: regel 1

2008-02-04T19:59:00.000+01:00

Världen är klibbig, acceptera det.

Jag tror att det var Sartre som skrev om obehaget med klibbighet, om känslan av osäkerhet när du inte vet var du slutar och föremålet du rör vid börjar. Nu när mängder av digital information lagras om världen, och lusten att bevaka och arkivera har ökat, så är det inte längre möjligt att få överblick över var allt det man betraktar privat hamnar. En kyss på bussen filmas av övervakningskameror, en lögn i ett epostmeddelande sparas på en server någonstans, en dikt du skäms över är för dömd att leva vidare i det digitala nätverket år efter år. Samtidigt härjar kapitalkåta intressen med sitt imperialistiska upphovsrättsfrosseri. Dina fotografier från din semester kanske nu ägs av communityn som du lagrat dem hos och du har inte längre rätten att ta isär makapären du köpt för att se vad som finns på insidan. Var börjar du, var slutar du och vem äger dig?

Att inte veta vad som är en själv och vad som är omvärlden är en vansinnig tanke om man hänger sig den. Men det är ingen fara, man kan lika gärna låta bli. Kanske känns det obehagligt, men du påverkar världen. Du gör det vare sig du vill eller inte och du lämnar ständigt avtryck. Alla gör. Världen är klibbig, acceptera det så får du energi över åt att förändra både dig och världen.

Saker jag nästan gör

2007-11-07T13:01:00.000+01:00

Jag har så svårt med frågor om vad jag gjort på sista tiden. Nu när jag har en tillgodoräknad kurs på min utbildning, och bara tillbringar en dag i veckan i skolan, så är frågan om vad jag gör de övriga sex dagarna alltid aktuell. Och jag gör saker, jag lovar. Men ännu mera saker finns det som jag tänker på men inte gör.

Hur såg Raulis morgon ut en onsdag som denna? Klockradion gick igång kl tio och efter tjugo minuter av töcken upptäckte jag att jag lyssnade på när en nysläppt artist svarade på frågor om sitt liv. Han verkade som någon jag skulle kunna hänga med en eftermiddag eller två. Och så tänkte jag att jag borde be någon intervjua mig. Det skulle säkert kunna vara givande och lyssna på om några år.

Jag kom i alla fall upp ur sängen och satt mig framför datorn med ett glas cola och en burk pepparkakor. Efter att sett över vad som händer med min by i Travian, ett spel som Daniel lurat mig att pyssla med, så började jag surfa planlöst kring Portal, ett helt annat spel som jag spelade igenom i natt. Portal är en av de mest tillfredsställande spelupplevelserna jag varit med om och jag har svårt med att sluta tänka på det. Slutet är smart och roligt, och låten som sjungs och spelas under sluttexterna är helt lysande. Så jag surfar Portal, låtskrivaren Jonathan Coulton, hamnar på en YouTube-film med en tjej som spelar Britneys Toxic på ukulele, tänker att jag borde hitta hennes hem på nätet så att jag kan skriva ett meddelande där jag säger att hon är bra, tänker att sånt borde man göra, tänker att jag borde skruva fast den lösa skruven på min ukulele, kanske skriva en ukulelevisa till Sverkers och Johannas poesikväll på torpet om en månad. Esko tittar förbi mitt rum och jag visar för honom en filmsnutt där Jake Shimabukuro spelar en larvigt bra version av When my Guitar Gently Weeps sittandes på en sten i Central Park. När vi berömt Jake en kort stund och jag åter är själv framför datorn upptäcker jag en sida som förklarar för mig att det under november ska pressas fram en roman, tänker att kanske är det precis vad jag

(Det är klart att jag borde länka till alla dessa saker som jag refererar till, men det är så jävla tråkigt, och om man verkligen är nyfiken så är det väl bara att slå in orden i nåt texfönster och trycka på enter.)

Jag har en stark ovilja till att skriva saker inom parantes.

borde gör, men går istället på toa och hittar en flyer till Joystick 2.0 med Malmö Symfoniorkester, frågar Esko om han vill hänga med på Fredag och när han säger nej så tänker jag att jag inte heller vill. Mitt intresse för gammal dataspelsmusik i nya kostymer är inte vad den var för några år sedan. I stället börjar Esko och jag att vagt planera ett pass med låtskriveri till bandet som vi snart måste få fart i, Brutal framstjärt. Kanske lördag, bestämmer vi. Åter vid datorn piffar jag till mina baracker i Travian, skriver ett mail till hon som köpt Rhythm Tengoku - mitt GBA-spel som jag nu har en dublett av, ringer Marie som har mina pokermarker som vi ska leka med ikväll och så tittar jag med pepparkakor i munnen på filmsnuttar där Jonathan Coulton framför sina låtar till en glad och nördig publik.

Visst ska jag också posta Rhythm Tengoku idag, städa upp i mitt rum inför middagen med min studiegrupp imorgon, ringa två tre samtal som jag borde ringt igår och se över min CV. Men vad har jag gjort på sista tiden, egentligen?

(Och nu borde man i alla fall letat reda på en bild som kunde livat upp inlägget lite.)

Glad

2007-10-22T17:21:00.001+02:00

Det finns uppåt en halv miljon sverigefinnar och VM i F1 är världens tredje största sportevenemang i TV. Ändå var det ytterst svårt att hitta folk som var välvilligt inställda till att svinga en segerbägare på Möllan. Men å andra sidan fick ju även Kimi trotsa oddsen när han körde upp sig från en tredjeplacering i tabellen i årets sista lopp. Synd bara att han gjorde det i en röd bil.

Vackra myter

2007-10-12T19:53:00.000+02:00

Någon påstod att när ett flygplan flyger över en pingvin så faller den omkull. Den följer planet med blicken och välter slutligen baklänges när flygplanet håller på att lämna synfältet. En annan gång berättade en vän till mig om sin kompis som stal en pingvin på fyllan. Hur han nästa morgon, kungligt bakfull och med rivmärken på magen, hittade den i badkaret. Men så kom mina följdfrågor. Var det vatten i badkaret? Vilken park i Göteborg har pingviner? Lämnade han tillbaks pingvinen? Det visade sig att det inte riktigt var en kompis, utan mer en bekant till en kompis kompis. Ganska snart tydde allting på att pingvinstölden bara var en vandringssägen.

Jag vet att man inte får kramp bara för att man simmar direkt efter maten och att man inte förstör sina ögon om man läser i kass belysning. Så har vi det här med att den moderna fysiken inte kan förklara hur humlor kan hålla sig i lyften med sina små vingstackare. Och myten om att man kan se den kinesiska muren från månen utan att använda några optiska hjälpmedel. Även om dessa påståenden är rätt löjliga när man väl tänker efter, så finns det alltid en och annan liten rackare till väletablerad lögn som vi gått på någon gång. Att vi gjort det är inte så märkligt. En stor del av det vi vet om omvärlden är det någon annan som berättat för oss, och hör man en festlig anekdot så vill man ju så gärna tro på det. Jag tänker på en vältande pingvin och med det samma är världen lite roligare att vara en del av.

Något som däremot är lite märkligt är hur naiv man kan vara då man skrattar åt andras föreställningar. Kanske är sällskapet som förnekar att zeppelinare existerar en vandringssägen. Men om så inte är fallet, om det finns en grupp människor som inte tror på att något så stort som en zeppelinare kan flyga, så finns det garanterat någon som blir mycket road av det idiotiska sällskapet. Någon som själv gått på myten om hur den kinesiska muren lätt kan ses från månen.

Det går inte att helt försvara sig mot lögner. Man väljer själv vad man vill tro på. Någon tror på kvantteorier, en annan på Gud. Någon tror att trottoarkanter är ett fungerande skydd mot bilar som kör i femtio kilometer i timmen, andra tror att månlandningen aldrig ägt rum. Trots detta anser sig de flesta vara rationella människor med rätt bra koll på ett och annat. Kanske är kunskap ändå lite överskattat? Kanske är det något annat som mänskligheten skulle ha mer behov av? Fler och mer fantasifulla myter att gotta sig i?

Vi gör någonting åt det! Ta fram papper och penna. Sitt en stund och fantisera ihop några vansinniga påståenden som du tror att du i ett utbrott av auktoritet skulle kunna lura i någon i din omgivning. Berika sedan världen med den nya kunskapen. En ekorre som ätit senap får permanent rethosta. Fånganstalten i Kumla är byggd över en gammal gravplats från vikingatiden. Billarm skapar magnetfält som motverkar växthuseffekten, men bara söder om ekvatorn.

Jag är rädd för att flygplan inte får pingviner att välta, men jag tänker inte ta reda på sanningshalten i påståendet. Först när jag med mina egna ögon ser en pingvin stå stadigt på sitt isflak medan ett plan sveper över dess huvud, först då slutar jag fantisera om vältande pingviner. Och då hoppas jag att du står där intill och slår i mig en ny lögn.

Hur bra är jag? (1-10)

2007-10-09T23:58:00.000+02:00

Jag har alltid upplevt det som att människor är hungriga på att höra andras tankar om sig själva. Nyfikenheten här verkar vara utan slut, och själv är jag likadan. Samtidigt skrämmer alla dessa självdefinierande plugins i Facebook mig. Det går att ta reda på hur man rankas bland sina bekanta när det gäller moral, kunskap om popkultur, utseende och nästan vad som helst. Man kan låta vänner ge en titlar och smeknamn, och man kan låta dem kategorisera och definiera en både anonymt och högst öppet. Facebooksidan blir som en kombination av personlighetstest, social släktforskning och årsbok från gymnasiet. Och mitt i allt det här kan man välja att visa sitt stöd för en välgörenhet.

I länder som USA, med mycket pengar och med ett svagt statligt stöd för behövande, tycks privat välgörenhet vara något som man kan använda för att definiera sig själv utåt. Har man pengar ska man också ha ett engagemang i ett projekt som hjälper de som har det sämre. Kanske en kennel för övergivna hundar, kanske ett projekt för att donera datorer till skolor? Och hjälper man ingen så är man dålig! Samtidigt ska det vara lätt att hjälpa. Man kan spela kändispoker på TV och donera sin vinst till kenneln. Sin PR-vinst kvitterar man ut i egen ficka. Man kan gå på fin middag och mellan tuggorna lyssna på hur barnen i skolorna är glada över datorerna som man donerat. Lätt.

Lätt är det också att på Facebook att installera ett "causes"-plugin. Och bra är det att det är lätt att visa vad man tycker och vad man sympatiserar med. Men precis som med "röda tröjornas fredag" så blir jag rädd. Jag vill också installera ett "define me"-plugin och vakna imorgon med smickrande ord på skärmen. Och jag vill också visa att jag hejar på Amnesty och Läkare utan gränser. Men jag är rädd för att bli nöjd. Jag känner ju mig redan lite ihålig, lite sådär som USA.

Små steg är bättre än inga steg alls. Jag ville berätta om min egen magkänsla. Kanske är det någon annans magkänsla också? Kanske din? Kan inte du i så fall höra av dig så slår vi ihop våra magar och gör något lite svårare, om vi vågar.

Färgade plagg och listor

2007-10-08T14:14:00.000+02:00

För snart två veckor sedan fick jag på några timmar ett gäng uppmaningingar via sms och Facebook. Det handlade om att genom att bära rött på fredagen så skulle man visa sitt stöd för munkarna och de protesterande i Burma. Samtidigt som ett sådant initiativ väcker känslor av sympati och hopp, så finns det en annan sida av mig som direkt drabbas av pessimistisk uppgivenhet. Jag blir så rädd att det handlar om ett ytligt engagemang som man rycks med i just för att man blir glad över hur lätt det är att bjuda till. En röd tröja. Självklart är den röda tröjan bra mycket bättre än cynismen över att det inte spelar någon roll, men det gör ändå ont i magen när jag tänker på hur situationen i Burma inte längre var ett stort samtalsämne. När regimen slog ner demonstrationerna, slog de samtidigt ner vår ork till att visa vår solidaritet?

Andi skriver i sin blogg idag om sina tankar och känslor inför massmail med namninsamlingar. Hans funderingar betraktar mest observationen att män i mindre grad tycks engageras av dessa typer av massmail. Själv läser jag hans inlägg mer som ett exempel på problematiseringen av hela företeelsen.

Men om jag inte är nöjd med det här, hur vill jag ha det? Sitter jag här och gnäller på andras försök till solidaritet så är jag ett stort slöseri med ord. Men jag tänker mig att min frustration inför det här egentligen handlar om att jag samtidigt blivit påverkad och faktiskt ändå ryckts med. Jag tror på snabba och lätta sätt att reagera på orättvisor, men jag tror inte på att man får lämna det där. Och jag är rädd för min känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat när skrivit på namnlistan eller tagit på mig den röda tröjan. Jag är rädd för att jag blir lämnad ensam med min känsla av olust. Och jag tror att om man vill visa sin olust inför en diktatorisk militärregim på ett sätt som blir taget på allvar så får man ta till stora gester. Kanske tar jag på mig en röd tröja bara för att må bättre med mig själv och för att visa för andra att jag bryr mig? Och det skulle vara ok anledningar. Men samtidigt tror jag att jag inte heller tas på samma allvar som jag önskade.

Så här tänker jag göra: Kinas stöd till Burmas miltärdiktatur tycks vara avgörande. Fy Kina! Jag tänker inte titta på era OS-sändningar, även om jag gärna vill. Och jag tänker säga till andra att låta bli, för Kina ska inte få slippa lätt undan.

Jo, även det känns futtigt. Men det här är inte bara en kamp mot världens orättvisor. Det här är även en kamp mot min egen cynism.

GHF

2007-09-26T23:24:00.000+02:00

Guitar Hero Falsterboplan
Anno 2007

The Wayverk is a three letter word

2007-09-21T01:13:00.000+02:00

En brandgul bil av den större sorten körde förbi mig där jag väntade på grön gubbe. Siffrorna i registreringsskylten minns jag inte, men bokstäverna löd: KKK. Jag har hört talas om att vägverket inte tillåter sådana fräckheter som TOA eller KUK, så jag blev lite upprörd över att klanreklam inte anses vara lika provocerande som kroppsdelar och sanitetsanordningar. När jag väl började forska i saken visade det sig ändå att även trippel-K var svartlistad av vägverket. Kanske var bilen utländsk? Eller så bara hittar jag på allt det här? Hur som helst tänkte jag bjuda på lite edutainment i form listan med ord på tre bokstäver som vägverket skyddar oss ifrån:

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, KKK, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, MUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SNP, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XUK, XXX.

XUK?

Varför inte ett nytt operativsystem?

2007-09-18T20:22:00.000+02:00

Jag insåg nyligen att min brist på långsiktiga mål inte är nyttigt för mig. Jag går på de snabba belöningarna, vare sig det handlar om något kul nu med det samma eller tillfredsställelsen över att ha varit vardagsduktig en stund. Inga storslagna drömmar framför mig och inga fantastiska bedrifter i ryggen att vara stolt över.

Nu har jag tillbringat ett dygn med att installera linuxbaserade operativsystemet Xubuntu på den gamla laptopen som jag fick av Anna för några veckor sedan. Jag har ingen aning varför. Det var avslappnande, och kanske också ett sätt att undvika ta itu med viktigare saker. Samtidigt kändes det oehört viktigt en stund att installera Xubuntu.

Det känns skönt att sitta i soffan med den varma Xubuntudatorn i famnen och skriva det här. Som om jag ställt något till rätta i världen. Om en stund ska jag smida framtidsplaner. Och Xubuntu ska hjälpa mig.

Sommaridyll

2007-08-23T16:27:00.000+02:00

Sommaren släpper snart sin sista fuktiga suck. Tänkte att det skulle bli ett jävla ös, men det blev också en massa regn och vardagslunk. Det största äventyret blev överraskande nog att hitta hem efter helhjärtat bröllopsfirande i juni. Kanske två kilometer fågelvägen blev till en förvirrad fotvandring genom regn och rusk som varade ett par timmar. Efter att jag somnat under en husvagn ringde Anna till Eniro. Tio minuter och 97 kronor senare var vi framme vid vandrarhemmet. Jag frågar mig fortfarande vad vi kan lära oss av det här.

Mitt utrymme

2007-06-15T02:36:00.000+02:00

Jag förstår inte My Space, men där är jag. Inte ofta alls och hela tiden, samtidigt. Och är man inte där ofta nog så kan man ha missat att nån ville bli kompis med en. När jag var där nyss, för att uppdatera informationen med min brist på singelskap, så hade jag fått två nya kompisar. En dag ska jag leka med dem alla.

Det här med att alltid vara tillgänglig, jag vet inte vad jag ska ha det till. Ibland vill jag vara med andra, ibland själv. Och det händer att jag inte svarar i min telefon för att jag anser mig vara mitt uppe i något jag inte vill bli störd i, som exempelvis bristen på singlandet. Men jag gillar av någon anledning inte att lyssna på meddelanden på min telefonsvarare, och dessa kan hopa sig till en liten nätt trave. Lyssnar man inte på dem ofta nog så kan man ha missat att nån ville bli kompis med en. Kanske ska man vara tillgänglig jämt just därför. För att inte missa. Tänk att missa.

Oroande ofta befinner jag mig på en massa ställen utan att veta varför. Om andra också är där så kan jag alltid säga att jag nätverkar.

Gode gud

2007-06-07T18:26:00.001+02:00

Färdigövat

2007-06-01T03:15:00.000+02:00

Har nu tagit bort övningarna från 2/3, och några nya kommer inte att dyka upp. I alla fall inte i den gamla formen. Smider planer om ett effektivare och mer pedagogiskt sätt att få människor att bredda sina repertoarer. Sparade dock ett par veckoövningar (4 & 5 från början av året) som jag inte hade hjärta att radera på grund av Bollywood Babys hjärtskärande kommentarer. Se dem som reliker från en svunnen epok.

Fast båda är döda män som skrev

2007-05-31T10:47:00.000+02:00

"Vilken snygging", sa Ida till mig när jag klev in i köket. Hon sa det till mig, men inte om mig. Det var en bild på Vladimir Majakovskij på kultursidorna i DN som hon gick igång på. Jag yrade något om hur Majakovskij är en central figur i Dennis Potters TV-serie Lipstick on Your Collar, och sen dillade jag på med mer fantastiska fakta om Dennis. Tydligen visste jag inte så mycket om Vladimir. Kanske inte ens om Dennis, för så här i efterhand börjar jag misstänka att det var Tjechov som huvudpersonen dyrkade.

Det var nog hösten 1996, på en fest på internatet på Fridhems folkhögskola, som jag diskuterade Lipstick on Your Collar med en klasskompis. Vi försökte komma på vad han som gjort serien hette. Det här med att bara slå upp saker på internet var inte en del av vardagen på den tiden, så jag bestämde mig för att ringa TV4 och fråga. Tjejen i växeln visade sig gilla Dennis Potter och rekommenderade mig att se The Singing Detective också. Och så hade hon läst någon bok som han skrivit som tydligen också var bra. Sen pratade vi slut på mitt telefonkort, om hur det var att sitta i en växel på en TV-kanal och om hur det vara att bo på ett internat på en folkhögskola.

Jag ska bara ta en paus och...

...så, nu är den sjungande detektiven beställd på DVD. Jag har flera gånger blivit rekommenderad att se den, i helt olika sammanhang. "Rauli, den tror jag att du verkligen skulle gilla." Snacka om hype.

Det var inte långt efter den här festdiskussionen som jag såg Melvyn Braggs intervju med Dennis Potter. Han har inte många dagar kvar att leva innan cancern som han döpt till Rupert, efter mediamogulen Rupert Mucdoch, kommer att döda honom. Jag minns att jag grät lite i smyg. Nu slår jag upp på internet att intervjun finns utgiven på videoband i amerikansk NTSC-format och i skriftlig form i slutsålda boken Seeing the Blossom.

Året är 2007. Snyggingen på bilden, som kanske inte har något alls med Dennis Potter att göra, är Vladimir Majakovskij. Och här sitter jag och när drömmar om en intervjuinspelning i ett digitalt format.

Aj!

2007-05-03T21:02:00.000+02:00

Det verkar som om min migrän har evolverat. Kanske till och med devalverat sig själv. Igår blev jag våldsamt illamående och fick en malande huvudvärk och en skum frånvarokänsla som höll i sig nästan ett dygn. Det hela kändes lite som förstadiet till mina så gott som årliga migränattacker, men dessa auror brukar bara vara i kanske fem minuter innan helvetet brakar in i skallen. Nu brakade det inte. Det känns lömskt. Vad är det här? Det här känner jag inte till? Kommer det mera? Förväntas jag vara glad nu? Jag som tyckte jag visste var jag hade min migrän. Får väl vänta ett par år och se vad som följer. Spännande på lite fel sätt.

Onda popikoner

2007-04-04T13:35:00.000+02:00

Poster vid busskur i Hjärup

Poster utanför ICA på Möllevången

Det finns inga konsthjärtan

2007-03-22T16:32:00.000+01:00

Någon gång på högstadiet blev vår klass guidad bland modern konst på Norrköpings Konstmuseum. Guiden var en tjej runt trettio. Hon berättade om hennes kille som ritat kanske tusen små hjärtan åt henne på deras årsdag. Hon sa att hon blivit sur. Att det var banalt med mängder av små hjärtan. Sen fick vi se konst som inte var banalt. Jag funderade på vad det var den här tjejen visste som inte jag visste. Idag är det rätt tydligt. Inte ett skit. Jag hoppas att hon just nu lever i ett svårt och dramatiskt förhållande, utan små enkla hjärtan.

001

2007-03-11T22:19:00.000+01:00

För mycket grubbel och ältande fyller det här huvudet för tillfället, och det är inte bara att tömma ut skiten. Så istället tänkte jag spä ut övertänkandet med lite icketänkande. Platespotting. Existensiella filosofer vänder sig i sina gravar, eller kanske i alla fall sina soffor. Nåt meningslösare än platespotting kan man inte fylla sitt liv med, men det går att investera känslor i precis vad som helst. Varför inte bli glad över en Volvo med skylten JOE001? Kanske tar jag några långpromenader till stora parkeringsplatser den närmsta tiden och gläds åt 002, 003 och så vidare? Kanske tröttnar jag innan 007? Faktiskt lite trött redan. Vad är det för fel med att grubbla och älta?

Veckans övning 5

2007-02-04T22:44:00.001+01:00

Använd din svaga hand så mycket som möjligt. Om du är högerhänt kanske du kan borsta tänderna med vänstern och är du vänsterhänt så prova håll fjärrkontrollen i höger hand. Ett sätt att handskas med övningen är att ha sin starka hand i fickan mest hela tiden.

Veckans övning 4

2007-01-28T22:36:00.000+01:00

Gå långsammare. Kommer du på att du skyndar, stanna och börja om. Håll blicken högt, sänk den inte mot marken framför dig.

Take me to your leader

2007-01-22T07:34:00.000+01:00

"Xenolingvistik är den nya grejen", förklarar Daniel när han kommer hem efter sin tidningsrunda. Han menar inte nya grej i den allmänna meningen, så som disco på sjuttiotalet eller cykelbyxor på nittiotalet, utan han pratar om den nya grejen för sin egen del. Den nya grejen att dilla om på diverse sociala tillställningar. "Någon måste ju vara förberedd på att vi får kontakt med varelser från yttre rymden och kunna göra de rimligaste gissningarna om hur man kommunicerar med dem." Daniel vet tydligen inte att vi är universums stora skämt. Vi spenderar årligen stora pengar och en massa tid på att skicka ut signaler i rymden och förstår inte att dessa är lite av ett Hassan för utomjordiska varelser. De är klart det hör oss, skrattar och låter oss hållas. Varför skulle de ta kontakt med primitiva människor som blint slår omkring sig i världsrymden och bara hoppas att träffa nån eller nåt? Vad har vi att bjuda på, bortsett från ett tidningsbud som gör underhållande gissningar kring deras sätt att kommunicera? Nu till poängen:

Daniel kommer hem efter att ha delat ut sina nattliga tidningar och jag vaknar där jag ligger i köket. Jag sover i ett kök och det första jag får göra på morgonen är att diskutera en påhittad vetenskap. Jag somnar inte om, utan skriver detta. Finn tre fel.

Kommer aldrig till dörren

2007-01-13T16:24:00.001+01:00

The Bulletin of the Atomic Scientists på Chicagos universitet fick för sig 1947 att ställa en metaforisk klocka på sju minuter i midnatt. Vi snackar Doomsday Clock här, vid tolv smäller atomkriget. Sen 1947 har klockan ställts om 17 gånger. 1953 var vi tydligen två metaforiska mänsklighetsminuter ifrån undergången och 1991 verkade allt rätt lugnt då klockan ställdes tillbaks till sjutton i. Just nu står klockan åter på sju i, men på onsdag ska visaren korrigeras igen. Vi närmar oss på nytt det slutgiltiga tolvslaget.

Ödesmättat poetiskt och någonting att gemensamt förfäras över. Sju? Nej, tre! Ojojoj. Men jag begriper ingenting. En klocka som står stilla och ställs om lite då och då? Och när blir det riktigt farligt? Ska jag börja förlora nattsömn vid tre i, eller är det den sista minuten som paniken är rättfärdigad? Poängen med att illustrera situationen med en klocka är väl att den tickar närmare och närmare ett slut?

Det hela liknar lite klyschan folk klämmer ur sig i intervjuer innan diverse tävlingar. "Hittills har jag satsat 110%, men nu ska jag ge 130%". Är inte poängen med att använda procent just att skalan är absolut och 100 procent är absolut max? 100 procent är allt man kan ge, och om du säger att du ska ge 130% så tänker jag ge 42900% och plötsligt vet inte du heller vad vi pratar om.

I nästa episod av "Bagateller att irritera sig på i brist på riktiga problem" så kommer vi att behandla datummärkning av vattenflaskor.

#D166807

2007-01-06T23:22:00.000+01:00

När jag var liten, kanske en dryg meter, så såg jag ett par Danny Kaye filmer på TV som jag tyckte var roliga. Någon förklarade för mig att den här Danny var en begåvad kille. Sjöng, dansade, skådespeleriade, till och med dirigerade lite orkester på gamla dar. Och en snäll kille var han också, ambassadör för UNICEF och filantrop (en sån som ger bort sina pengar till såna som har väldigt lite).

Google har en söktjänst för patenter, och där hittar man patent #D166807 - "Blowout toy or the like" av Danny Kay. Han kan inte ha gjort det för pengarna, och patentdatumet är 1951, karriären rullade på bra. Och inte blir man rik och berömd på partyleksaker, även om de är tre gånger så roliga som de gamla traditionella. Jag tror att jag fortfarande gillar Danny. Kanske skulle jag längre inte uppskatta hans filmer som jag gjorde 25 år sen. Men fan vad jag gillar hans blowout toy or the like. Jag måste också koncentrera mig lite mer på det oviktiga.

Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej det är...

2007-01-03T01:15:00.000+01:00

För fem år sedan räddade jag livet på en kanske tioårig kille i Göteborg. Han höll på att bli påkörd av en buss och jag drog undan honom. Fantasin om att en dag på ett dramatiskt sätt få bli hjälte genom att rädda någon undan en olycka och verkligheten i Göteborg hade väldigt lite med varandra att göra. Som jag minns det blev killen sur, men kanske var han chockad. Själv hängde jag inte riktigt heller med i vad som hände, och så skyndade jag iväg till föreläsningen som jag var försenad till.

På föreläsningen funderade jag kring vad som hänt, rekonstruerade och försökte komma på vad den här händelsen betydde. När det blev rast hade jag ingen lust att berätta för någon. Jag fick för mig att det skulle låta dumt, som skryt och självförhärligande. I fantasin var det någon annan som pekade ut en som hjälte, och själv skulle man kört en "Jag gjorde bara precis vad vem som helst skulle ha gjort". Och så var det ju. En reflex, precis som vems reflex som helst.

Jag sa inget om händelsen på lunchen heller. Inte på eftermiddagen eller på hela veckan. Ju längre jag väntade med att säga något om pojken och bussen, desto märkligare blev tanken att plötsligt bara ta upp det. Jag fick för mig att det skulle bli pinsamt. Förra året började jag av någon anledning tänka på händelsen igen och råkade vid ett par ölbubbliga tillfällen berätta om den, lite i förtroende - som en hemlighet. Och nu även här, utan öl och inte i förtroende, men kanske ändå lite som en hemlighet.

När jag räddade livet på en liten kille i Göteborg så blev nästan ingenting annorlunda. Jag har sett på film att det borde ha blivit det. Kanske är jag lite besviken. Och kanske är det vad jag tycker är pinsamt.

Framåt! Alltid framåt!

2006-12-29T14:13:00.000+01:00

Min syrra gav mig en väggalmanacka i julklapp. Den heter "Seikkailujen vuosi 2007" (Äventyrsåret 2007) och är illustrerad av Mauri Kunnas. Jag gillar Mauri och ser fram emot alla äventyr. Bring it on!

När året närmar sig sitt slut dyker det upp en massa krönikor om vad som hänt under året. Det minns och sammanfattas. Jag är mer intresserad av vad det kommande äventyrsåret bär med sig och punktar istället upp lite saker som jag tror kommer att ske under nästa varv runt solen. Att gissa är lite som att ljuga, utan de där knepiga moralaspekterna. Så håll i läsglasögonen, detta kommer att hända under äventyrsåret 2007:

Löpsedlarna om de nya folkaktierna dyker upp igen när statliga bolag privatiseras. Ägarna av Teliaaktier gnisslar tänder. Jag köper inga.
Vi får en svensk Rodney King. Mäktiga män gör bort sig framför bevakningskameror eller blir filmade syndandes framför en kameramobil.
Bönderna i TV ersätts av snubbar i uniform.
"Allt du aldrig gör (innan du dör)" med Kollektivet blir en sommarhit.
Kimi vinner F1-mästerskapet i en ful röd bil.
Flygande bilar och robotar i alla medelklasshushåll.
Intelligent liv i yttre rymden väljer att inte ta kontakt med oss. Vi fortsätter att hoppas att vi inte är här helt själva.

Nu vet ni.

Nämnde jag tvång i huvudet?

2006-12-10T22:52:00.000+01:00

Det sägs att Fjodor Dostojevskij led av temporallobsepilepsi. Förutom de mer typiska epilepsisymptomen påverkar denna typ av epilepsi personligheten hos den drabbade. Personen tar allvarligt på livet, ser en högre mening i det ena och det andra och uppfattas i största allmänhet som en bister person utan sinne för humor. Men utöver allt detta led strebern Fjodor även av skrivmani. Det var inte bara för att få ihop pengar till sitt spelmissbruk som det gamla skägget pressade fram tjocka luntor på rekordtid. Det fanns även tvång i huvudet. Nämnde jag att temporallobsepileptiker även kan drabbas av schizofreniliknande hörselhallisar?

1972 började den då 59 år gamla Robert Shields föra dagbok där han försökte redovisa alla sina förehavanden. Med fem minuters noggrannhet försökte han redovisa allt han sysslade med om dagarna. Om natten vaknade han varannan timme för att anteckna sina drömmar. Efter ett tag såg han inte längre en anledning att sluta. Först när han drabbades av en stroke 24 år och 37 miljoner ord senare tog projektet stopp. De 81 pappkartongerna med redogörelser om väder, toalettbesök, böcker, samtal och allt förvaltas idag av Washington State University som 1984 fick 100000 dollar av herr Shields för att se efter världens banalaste litteraturmonster. Året innan sin stroke intervjuas Robert av journalisten David Isay:

ISAY: How does your family feel about this?

SHIELDS: I never asked them.

En sorts besvikelse

2006-12-01T01:55:00.000+01:00

Paulibron 30 november 2006 kl 23:59

Paulibron 1 december 2006 kl 00:01

1/3 (Prolog)

2006-11-30T23:39:00.000+01:00

Frestelsen är stor att börja med ett "Detta har hänt", sen slå huvudet hårt mot skärmen och hoppas på att det fastnar ett avtryck. Det skulle bli en lång nostalgisk sammanfattning av vad som hänt mig det senaste tredjedelsseklet. Det skulle också bli en ren chansning. Som att stoppa handen i magen, dra ut det första bästa, och sedan deklarera att man består av till exempel tjocktarm. Men vi kan väl bara glömma, förlåta och gå vidare. Nöja oss med att jag idag druckit en femtedel av all kaffe jag hittills fått i mig i hela mitt liv, att jag gjort detta medan jag avnjutit country tillsammans med i snitt dubbelt så gamla människor och mitt i allt fått för mig att nya grejer är på gång.

Jag trotsar härmed bloggskammen. Därmed blogg. The show must a-go-go, och the show will a-go-go genom ett intensivt infirande av den andra tredjedelen. Den nyinköpta termosen ska fyllas med kokhet glögg och sen, eller rättare sagt nu, ska jag rusa iväg till den blå Paulibron som i december ska lysa röd. Skynda skynda för att hinna filma färgskiftningen. Grattis, Rauli! Tack för den för den första tredjedelen.