"Vilken snygging", sa Ida till mig när jag klev in i köket. Hon sa det till mig, men inte om mig. Det var en bild på Vladimir Majakovskij på kultursidorna i DN som hon gick igång på. Jag yrade något om hur Majakovskij är en central figur i Dennis Potters TV-serie Lipstick on Your Collar, och sen dillade jag på med mer fantastiska fakta om Dennis. Tydligen visste jag inte så mycket om Vladimir. Kanske inte ens om Dennis, för så här i efterhand börjar jag misstänka att det var Tjechov som huvudpersonen dyrkade.
Det var nog hösten 1996, på en fest på internatet på Fridhems folkhögskola, som jag diskuterade Lipstick on Your Collar med en klasskompis. Vi försökte komma på vad han som gjort serien hette. Det här med att bara slå upp saker på internet var inte en del av vardagen på den tiden, så jag bestämde mig för att ringa TV4 och fråga. Tjejen i växeln visade sig gilla Dennis Potter och rekommenderade mig att se The Singing Detective också. Och så hade hon läst någon bok som han skrivit som tydligen också var bra. Sen pratade vi slut på mitt telefonkort, om hur det var att sitta i en växel på en TV-kanal och om hur det vara att bo på ett internat på en folkhögskola.
Jag ska bara ta en paus och...
...så, nu är den sjungande detektiven beställd på DVD. Jag har flera gånger blivit rekommenderad att se den, i helt olika sammanhang. "Rauli, den tror jag att du verkligen skulle gilla." Snacka om hype.
Det var inte långt efter den här festdiskussionen som jag såg Melvyn Braggs intervju med Dennis Potter. Han har inte många dagar kvar att leva innan cancern som han döpt till Rupert, efter mediamogulen Rupert Mucdoch, kommer att döda honom. Jag minns att jag grät lite i smyg. Nu slår jag upp på internet att intervjun finns utgiven på videoband i amerikansk NTSC-format och i skriftlig form i slutsålda boken Seeing the Blossom.
Året är 2007. Snyggingen på bilden, som kanske inte har något alls med Dennis Potter att göra, är Vladimir Majakovskij. Och här sitter jag och när drömmar om en intervjuinspelning i ett digitalt format.
31 maj 2007
03 maj 2007
Aj!
Det verkar som om min migrän har evolverat. Kanske till och med devalverat sig själv. Igår blev jag våldsamt illamående och fick en malande huvudvärk och en skum frånvarokänsla som höll i sig nästan ett dygn. Det hela kändes lite som förstadiet till mina så gott som årliga migränattacker, men dessa auror brukar bara vara i kanske fem minuter innan helvetet brakar in i skallen. Nu brakade det inte. Det känns lömskt. Vad är det här? Det här känner jag inte till? Kommer det mera? Förväntas jag vara glad nu? Jag som tyckte jag visste var jag hade min migrän. Får väl vänta ett par år och se vad som följer. Spännande på lite fel sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)