Alla förlorar

"2—0, vi har Zlatan, nu känner vi att vi är bäst i världen igen", öppnade Reinfeldt riksdagens partiledardebatt med efter Sveriges seger mot Grekland i EM. När Sverige, med Zlatan på plan, en vecka senare fick stryk av ryssarna med 0-2 befann sig John Fredrik Reinfeldt på plats för att inför matchen dela med sig av sin fotbollsexpertis. Samtidigt röstade hans allians igenom FRA-lagen i Sverige.

0-2, vi har Reinfeldt, nu känner vi att vi är sämst i världen igen!

Det är klart att underrättelsetjänsten har en massa kränkande fuffens för sig även om vi har lagar som ger sken av att följa respekten för individens integritet, men att ge laglig legitimitet till något så demokratihånande som avlyssning av medborgarnas privata korrespondens är obegripligt. Hur kan en stat som misstänksamt spionerar på hela sin befolkning förvänta sig få förtroende från sina medborgare?

Ett av de drivande argumenten för FRA-lagen var att förstärka skyddet för några hundra svenska soldater som befinner sig i utlandstjänst. Kanske skulle det varit bättre att bara ta hem dem? Jag har väldigt svårt att tro att deras bidrag till världssamfundet är värt priset.

Morgonmatiné: Shoot 'Em Up

Jag vaknade med popcornsmulor i sängen sent imorse och tänkte att nu passar det bra med film. Det fanns avslagen Fanta inom räckhåll så det var bara att köra igång. Morgonens film blev Shoot 'Em Up.

Efter att ha sett filmen hoppades jag lite att regissören Michael Davis skulle visa sig vara en driftig fjortonåring. Tyvärr är Michael 46 och borde ha en del erfarenheter av hur världen vi lever i fungerar. Aldrig tidigare har en så ytlig film berört mig så djupt. Då menar jag inte att den har rört upp starka känslor, men däremot en vildsint förvirring. Jag tror att den här filmen har pretentioner som den misslyckas med att leverera, eller så har den kanske inga alls. Kanske är det popcornsmulorna i ryggen som distraherar?

Shoot 'Em Up är den inavlade avkomman mellan åttiotalets actionfilmer och vapenstinna TV-spel. Samtidigt är jag inte säker på om filmen är en hyllning till eller en parodi på sina influenser. Huvudpersonen är en ärkemacho snubbe i svart som istället för cigg i mungipan trivs med en morot mellan tänderna. Den vackra kvinnan vid hans sida är horan/madonnan i dess vulgäraste form. Film noir, Hong Kong och western. Oneliners, flykt och pistoler. Och det skjuts en hel del i den här filmen. Det skjuts i bilen, i luften, under förlossningen och sexet. Det skjuts mest hela tiden. Och när det inte skjuts så får spädbarnet en demonstration av pistolens olika delar eller så får pistolen agera som en symbolisk vigselring. Samtidigt visar det sig att den goda kampen handlar om att införa hårda vapenrestriktioner och att protagonisten själv hyser en avsky för skjutvapen, trots att han samtidigt ser på dem som nörden ser på gaffatejp.

Våldsam förlegad trams, det är vad det är. Eller som Hertz, den fula fisken i filmen, säger: "Violence is one of the most fun things to watch." Och han har fel, för så jävla kul var det inte. Men det är nånting som inte stämmer. Det känns som om jag missat något, och därför är jag för alltid fast med att bära denna B-film i mitt minne. Som popcorngrus mellan tänderna.

Jag kan inte avsluta med en sån punchline. Så kan man bara inte göra. Nä, det kan man inte.

Korvkioskmuffins

Picknickmaten som alla talar om är inte en hemlighet längre! Nä, nu bjuder jag på receptet på muffinsen som smakar som ett kvällsbesök på Sibylla. Bakverket på bilden är dock en helt annan art av muffins, utan topping på senap och mos. Och för att få rejäla muffinsar så rekommenderar jag amerikanska muffinsformar av den stora modellen eller motsvarande muffinsplåt.

5 dl vetemjöl
1 dl havregryn
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
1 tsk grillkrydda
2 ägg
2 1/2 dl mjölk
1 dl olja
2 vegetariska korvar
1 dl rostad lök
1 dl ketchup
1 1/2 dl pulvermos
1/2 dl senap

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda de torra ingredienserna. Skiva korven i små bitar. Vispa äggen i en skål och rör ner mjölk, olja, korv, rostad lök och ketchup. Blanda ner mjölblandningen. Portionera degen i muffinsformarna och förgrädda dem i ugnen i ca 10 minuter. Rör ihop senap och mos. Bre på mosblandningen på muffinsen och grädda dem i ytterligare 15 minuter.

Stora och små besattheter

För ett antal år sen sysslade jag med jonglering en hel del. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå påstå att jag tog jonglerandet på ganska stort allvar, så som jag gärna gör när jag hittar något nytt som roar mig. Just nu pågår årets nordiska jongleringskonvent på Möllan i Malmö. Just nu hänger ett antal hitresta jonglörer i en gymnastiksal några hundra meter härifrån och lever i en liten värld av diverse objektmanipulationer. Lite sugen är jag. I garderoben har jag en påse bollar, ett gäng käglor och en stapel T-shirts köpta på diverse konvent. Men jonglering är så jävla svårt, och kanske ska jag göra något annat idag.

För ännu fler år sen satt jag timmar och dagar med en joystick i handen och sköt ner rymdskepp på en TV-skärm. I tjugo år har jag periodvis halkat tillbaka till spelandet av dessa shooters av gamla skolan. Och nu har de jävla japanerna släppt ett spel som firar trettio år gångna från släppet av ärkeshootern Space Invaders. Monstret heter Space Invaders Extreme och det får mig att dras till min Nintend DS som Gollum drogs till ringen. Med inslag från andra japanska shooters som Dodonpachi och Ikaruga har Space Invaders skrapat med sig stora delar av utvecklingen som den själv startade en gång. Poängsystemet är löjligt sofistikerat och den audiovisuella Lumines-inspirerade presentationen är inget för epileptiker. Förstår man när man läser det här att jag gillar spelet? Och trots att japanska shooters är så jävla svåra så måste jag pressa fram lite fler poäng idag.

Efter den röda tröjan

Nu är det gått ett halvår sen uppmaningarna för att bära en röd tröja, i en manifestation till stöd för Burmas demokratirörelse, regnade in via sms och Facebook. Inte mycket har hänt sen dess. OS i Peking närmar sig och den svaga rösten som manar till bojkott gör det nu främst för att stödja Tibet. Burma glömdes bort. Spontant känner jag för att bära en svart T-shirt på fredag, men jag tror att det finns långt konstruktivare saker att göra. Jag tänkte dela med mig av några förslag:

• Läsa lite då och då. Uppdatera sig med vad som pågår för att hålla ett visst engagemang och kunna samtala om ämnet. Exempelvis Irrawaddy är en sida om vad som pågår i Burma och Sydostasien.
• Bojkott av Kinas sommar-OS kan kännas futtigt. Samtidigt finns här chansen att lyfta fram Kinas politiska galenskap i samband med sportspektaklet. Att ta upp problemen i anknytning med PR-jippot och inte låta OS enbart att uppfattas som en stor sportfest. Istället för att låta OS i Peking dölja kinas förtryck så kan man låta det bli en symbol för det.
• Skriva till dem som rapporterar sport från sommar-OS och begära att informationen serveras i balans med ett brett politiskt engagemang i området.
• Om sport är viktigt så kanske det finns passande alternativ? Som att sporta själv?

AstraZeneca äger min onsdag

Såg nyss "The Constant Gardener" som handlade om medicinbolagens exploatering av Afrika. Lustigt kan de tyckas då jag såg den för att fördriva tiden som försöksperson hos AstraZeneca.

Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek. Dosan som jag har i fickan är kopplad till fem punkter på min överkropp och mäter min hjärtrytm för att varna personalen om ett eventuellt hjärtflimmer eller dylikt. Igår nös jag ett par gånger så pass intensivt att min puls överskred gränsvärdet och larmet gick igång. Jag har förstått att min puls inte riktigt är den lugna elitidrottarens. Så då och då sitter jag framför telemetriskärmen och spelar hjärt-ping-pong. Utan att röra mig ska jag få upp min puls, sen ner, sen upp, sen ner. Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek.

AstraZeneca äger min tisdag

Idag satt jag på än stol i full skyddsutrustning i ett rum med två lika skyddsutrustade läkare. Den ena stirrade stint på min vänstra näsborre och frågade mig om det rann om den. Jag sa att kanske lite. Då tog hon en liten duk och torkade en droppe och kallade det för "riskavfall".

Fast mest har jag blivit EKGad och tappad på blod. Att ligga still under 30 minuters EKG är inte helt lätt för mig som länge unvikit alla former av meditations- och avslappningskurser. Men det som krävdes var visst att man betalde mig, inte tvärt om. Tiden går sakta. Det är inte riktigt lika skönt som jag ofta tänker mig under stressiga dagar. Jag har till och med pluggat.

"Subject 1604" ska nu gå och hämta sin stora pissburk ur kylen och smyga in på toaletten med den. Ligger näst sist i en outtalad pisstävling.

Vem drömmer om maror nuförtiden?

I tisdags var jag med på ett studiebesök hos patologen i Lund. Vi tittade och kände på människohjärnor. Kroppen är en spännande maskin så det kändes kul att få ta en titt på styrenheten.

I natt drömde jag att jag befann mig på obduktionsavdelningen. Jag var jagad, som jag ofta är i drömmar, men som vanligt var det mer ett äventyr än en mardröm. Det fanns ont om gömställen, men på något sätt lyckades jag klämma in mig mellan halvorna på en konserverad hjärna. Lite rädd var jag att gömstället inte dög, men det visade sig fungera bättre än väntat.

Så varsågod, analysera.

In stiger Jon von Don

2/3 har som bekant ingen riktning. Jag önskar ibland att ord som "mode" eller "Stureplan" ingick i undertiteln, det skulle göra bristen på poäng med bloggen tydlig, istället vet jag inte ens själv vad som pågår här.

En ny bekant till mig, Jon von Don, beskrev för mig för ett tag sen hur hans bloggande varken var särskilt genomtänkt eller frekvent, och därmed tänkte han lägga ner det. Eftersom jag lider av samma problem erbjöd jag honom att bidra till 2/3 när andan faller på. Jon nappade och sa att jag nu fått en ny och opålitlig kulturkorrespondent. Välkommen Jon!

K-Jef 08: The Mindscape of Alan Moore

Alan Moore, författaren och shamanen, pratar in i kameran med djup röst och påtaglig närvaro. Alan pratar om uppväxten, konsten, världen och om magin. Musik och inklippta bilder och scener bryter porträttmonotonin, men rösten fortsätter. Det är glädjande när en konstnär fascinerar lika mycket som hans verk (men inte mer än).

Här avslutas filmfestivalen som flyttat sig från soffan till sängen, och den avslutas med en föreläsning med stora motiv. Jag tänker skylla på att jag är lite trött nu. Festivalpubliken är överens om att den här filmen bör ses en gång till, lyssnas på en gång till, tänkas kring ett tag till.

K-Jef 08 har överraskat glatt med variation och njutning. Livebloggandet har varit lite av en pina, eller kanske bara ett skämt. Men framför allt, Alan Moore är allt Billy Mitchell inte är.

K-Jef 08: Where the Buffalo Roam

Tio år sen lallade Johnny Depp omkring i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas i rollen som Hunter S. Thompson, eller kanske som Raoul Duke. 1980 var det Bill Murray som mumlande tolkade samma roll i Where the Buffalo Roam. Jag blir sugen på att jämföra. Gillar Bill. Gillar Johnny.

Filmen har en aura av highschoolfilm, som en kille som sveper tabasco och badar naken i fontänen, crazycrazy. Borde ta och läsa lite Hunter på riktigt. En bok. Kanske på nästa bokfestival. Det känns som Kubricks överskattade The Shining. Man kan förstå att det finns en text med en tanke bakom, men regissören är helt inställd på att klippa ihop en kavalkad av favoritscener.

Så vem var bäst som Thompson/Duke? Festivalpubliken har dubblats sen förra filmen så frågan är nu möjlig att delegera. "Båda var bra, men... Johnny", säger hon. Gilliams Fear and Loathing är en bättre film.

K-Jef 08: The King of Kong

Jag sänker röven i soffvecket och play. Här ska det bloggas live från den minsta av alla filmfestivaler. I premiärfilmen i årets K-Jef, dokumentären The King of Kong, kan man gotta sig i amerikanska vuxna mäns anala kamp över att vara bäst på något, nästan vad som helst. Hockeyfrillan med mobilhölstret, den regerande mästaren i Donkey Kong - Billy Mitchell, krisar intensivt när hans rekord hotas av Steve Sanders som hela sitt liv kämpat för att bli framgångsrik inom något. Jag är helt tömd på avund men intrigen är både löjlig och fascinerande.

Den lilla världen Billy är kung över sedan en artikel i Life Magazine 1982 står och faller på hans 874300 poäng i Donkey Kong. Hans mobiltelefon frontar orden "never surrender" och han pratar varmt om hur lyckligt lottad han är i livet. Samtidigt sitter Steven i ett garage på andra sidan landet och våndas över hur hans femåriga son skriker efter hjälp med att torka sig mitt i rekordrundan som spelas in på videoband. "Wipe my butt!" Stevens fru måste hata filmteamet som med sin närvaro bara kan bidra till Stevens besatthet att få den lilla rörmokaren att rädda prinsessan från gorillans fångenskap, om och om igen.

Mitt i filmen ringer SCB och vill fråga mig några frågor om brottslighet och rättsväsendet. När jag återvänder till den insnöade poängjakten handlar det om hur Billys konungarike befolkas av besatta själar som klamrar sig fast i joystickarna som om deras väsen satt på andra sidan maskinernas rutor. Men Billys konungarike skakar och jag hejar på. Det är svårt att inte hålla på utmanaren när mästaren vräker ur sig saker som "Not even Helen of Troy got that much attention" om sig själv. Det om nåt känns brottsligt och jag lockas in i de konspiratoriska intrigerna som antyds finnas bakom bevarandet av Billy som nummer ett.

Det skulle lika gärna kunna vara en spelfilm maskerad som dokumentär. En svart komedi om den desperata kampen att utmärka sig. Och i ett parallellt universum skrattar någon just nu generat åt en film om allt som du kämpar för. I ett annat allt som jag.

Februarimanifest: regel 5

Alla människor är inkonsekventa, precis som du och jag.

Det här är inte en ursäkt för att få bete sig hur man vill mot vem man vill. Det här är en uppmaning att lämna dig själv ifred när du inte lever upp till din stereotypa bild av dig själv. Det handlar inte om att vara en lättvindigt ombytlig person. Det handlar om att våga vara den kompexa och oberäkneliga människan som du själv kan bli överraskad av.

Februarimanifest: regel 4

Rädslan för att vara banal kan göra dig jävligt anal.

Det är i det banala som människor möts. Det hjälper inte att fundera ut hur man vill bli uppfattad som det unika man är, folk fastnar ändå för en massa saker hos en som man inte själv kan styra, och kanske inte ens själv uppskattar.

Det mesta är tänkt, kännt och gjort. Funderar du mycket hur just din röst och din beröring ska vara så funderar du i onödan. Även nä du härmar andra så märks det att det är du. Rädslan för det banala skapar orimliga förväntningar, paralyserar och är i slutänden en högst banal rädsla.

Februarimanifest: regel 3

Släpp blicken från guldstjärnan.

För vems skull strävar man efter perfektion eller ett komplett vattentätt arbete? Vad är målet, för det kan väl inte vara guldstjärnan?

Februarimanifest: regel 2

Cynism skadar din hälsa allvarligt.

Världen och vi som befolkar den, som är en del av den, har mängder av sköna stunder, platser och händelser att bjuda på. Det kräver en ansträngning att inte ibland fastna i det dåliga. Att säga att den ansträngningen inte har något värde är cynism.

Inte ens i sin ursprungliga gamla-grekerna-betydelse är cynismen så spännande. Oberoende och självbehärskning. Låter tråkigt och ensamt.

Februarimanifest: regel 1

Världen är klibbig, acceptera det.

Jag tror att det var Sartre som skrev om obehaget med klibbighet, om känslan av osäkerhet när du inte vet var du slutar och föremålet du rör vid börjar. Nu när mängder av digital information lagras om världen, och lusten att bevaka och arkivera har ökat, så är det inte längre möjligt att få överblick över var allt det man betraktar privat hamnar. En kyss på bussen filmas av övervakningskameror, en lögn i ett epostmeddelande sparas på en server någonstans, en dikt du skäms över är för dömd att leva vidare i det digitala nätverket år efter år. Samtidigt härjar kapitalkåta intressen med sitt imperialistiska upphovsrättsfrosseri. Dina fotografier från din semester kanske nu ägs av communityn som du lagrat dem hos och du har inte längre rätten att ta isär makapären du köpt för att se vad som finns på insidan. Var börjar du, var slutar du och vem äger dig?

Att inte veta vad som är en själv och vad som är omvärlden är en vansinnig tanke om man hänger sig den. Men det är ingen fara, man kan lika gärna låta bli. Kanske känns det obehagligt, men du påverkar världen. Du gör det vare sig du vill eller inte och du lämnar ständigt avtryck. Alla gör. Världen är klibbig, acceptera det så får du energi över åt att förändra både dig och världen.