Alan Moore, författaren och shamanen, pratar in i kameran med djup röst och påtaglig närvaro. Alan pratar om uppväxten, konsten, världen och om magin. Musik och inklippta bilder och scener bryter porträttmonotonin, men rösten fortsätter. Det är glädjande när en konstnär fascinerar lika mycket som hans verk (men inte mer än).Här avslutas filmfestivalen som flyttat sig från soffan till sängen, och den avslutas med en föreläsning med stora motiv. Jag tänker skylla på att jag är lite trött nu. Festivalpubliken är överens om att den här filmen bör ses en gång till, lyssnas på en gång till, tänkas kring ett tag till.
K-Jef 08 har överraskat glatt med variation och njutning. Livebloggandet har varit lite av en pina, eller kanske bara ett skämt. Men framför allt, Alan Moore är allt Billy Mitchell inte är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar