Det finns inga konsthjärtan

Någon gång på högstadiet blev vår klass guidad bland modern konst på Norrköpings Konstmuseum. Guiden var en tjej runt trettio. Hon berättade om hennes kille som ritat kanske tusen små hjärtan åt henne på deras årsdag. Hon sa att hon blivit sur. Att det var banalt med mängder av små hjärtan. Sen fick vi se konst som inte var banalt. Jag funderade på vad det var den här tjejen visste som inte jag visste. Idag är det rätt tydligt. Inte ett skit. Jag hoppas att hon just nu lever i ett svårt och dramatiskt förhållande, utan små enkla hjärtan.

001

För mycket grubbel och ältande fyller det här huvudet för tillfället, och det är inte bara att tömma ut skiten. Så istället tänkte jag spä ut övertänkandet med lite icketänkande. Platespotting. Existensiella filosofer vänder sig i sina gravar, eller kanske i alla fall sina soffor. Nåt meningslösare än platespotting kan man inte fylla sitt liv med, men det går att investera känslor i precis vad som helst. Varför inte bli glad över en Volvo med skylten JOE001? Kanske tar jag några långpromenader till stora parkeringsplatser den närmsta tiden och gläds åt 002, 003 och så vidare? Kanske tröttnar jag innan 007? Faktiskt lite trött redan. Vad är det för fel med att grubbla och älta?