Stora och små besattheter

För ett antal år sen sysslade jag med jonglering en hel del. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå påstå att jag tog jonglerandet på ganska stort allvar, så som jag gärna gör när jag hittar något nytt som roar mig. Just nu pågår årets nordiska jongleringskonvent på Möllan i Malmö. Just nu hänger ett antal hitresta jonglörer i en gymnastiksal några hundra meter härifrån och lever i en liten värld av diverse objektmanipulationer. Lite sugen är jag. I garderoben har jag en påse bollar, ett gäng käglor och en stapel T-shirts köpta på diverse konvent. Men jonglering är så jävla svårt, och kanske ska jag göra något annat idag.

För ännu fler år sen satt jag timmar och dagar med en joystick i handen och sköt ner rymdskepp på en TV-skärm. I tjugo år har jag periodvis halkat tillbaka till spelandet av dessa shooters av gamla skolan. Och nu har de jävla japanerna släppt ett spel som firar trettio år gångna från släppet av ärkeshootern Space Invaders. Monstret heter Space Invaders Extreme och det får mig att dras till min Nintend DS som Gollum drogs till ringen. Med inslag från andra japanska shooters som Dodonpachi och Ikaruga har Space Invaders skrapat med sig stora delar av utvecklingen som den själv startade en gång. Poängsystemet är löjligt sofistikerat och den audiovisuella Lumines-inspirerade presentationen är inget för epileptiker. Förstår man när man läser det här att jag gillar spelet? Och trots att japanska shooters är så jävla svåra så måste jag pressa fram lite fler poäng idag.