Februarimanifest: regel 1

Världen är klibbig, acceptera det.

Jag tror att det var Sartre som skrev om obehaget med klibbighet, om känslan av osäkerhet när du inte vet var du slutar och föremålet du rör vid börjar. Nu när mängder av digital information lagras om världen, och lusten att bevaka och arkivera har ökat, så är det inte längre möjligt att få överblick över var allt det man betraktar privat hamnar. En kyss på bussen filmas av övervakningskameror, en lögn i ett epostmeddelande sparas på en server någonstans, en dikt du skäms över är för dömd att leva vidare i det digitala nätverket år efter år. Samtidigt härjar kapitalkåta intressen med sitt imperialistiska upphovsrättsfrosseri. Dina fotografier från din semester kanske nu ägs av communityn som du lagrat dem hos och du har inte längre rätten att ta isär makapären du köpt för att se vad som finns på insidan. Var börjar du, var slutar du och vem äger dig?

Att inte veta vad som är en själv och vad som är omvärlden är en vansinnig tanke om man hänger sig den. Men det är ingen fara, man kan lika gärna låta bli. Kanske känns det obehagligt, men du påverkar världen. Du gör det vare sig du vill eller inte och du lämnar ständigt avtryck. Alla gör. Världen är klibbig, acceptera det så får du energi över åt att förändra både dig och världen.