Saker jag nästan gör

Jag har så svårt med frågor om vad jag gjort på sista tiden. Nu när jag har en tillgodoräknad kurs på min utbildning, och bara tillbringar en dag i veckan i skolan, så är frågan om vad jag gör de övriga sex dagarna alltid aktuell. Och jag gör saker, jag lovar. Men ännu mera saker finns det som jag tänker på men inte gör.

Hur såg Raulis morgon ut en onsdag som denna? Klockradion gick igång kl tio och efter tjugo minuter av töcken upptäckte jag att jag lyssnade på när en nysläppt artist svarade på frågor om sitt liv. Han verkade som någon jag skulle kunna hänga med en eftermiddag eller två. Och så tänkte jag att jag borde be någon intervjua mig. Det skulle säkert kunna vara givande och lyssna på om några år.

Jag kom i alla fall upp ur sängen och satt mig framför datorn med ett glas cola och en burk pepparkakor. Efter att sett över vad som händer med min by i Travian, ett spel som Daniel lurat mig att pyssla med, så började jag surfa planlöst kring Portal, ett helt annat spel som jag spelade igenom i natt. Portal är en av de mest tillfredsställande spelupplevelserna jag varit med om och jag har svårt med att sluta tänka på det. Slutet är smart och roligt, och låten som sjungs och spelas under sluttexterna är helt lysande. Så jag surfar Portal, låtskrivaren Jonathan Coulton, hamnar på en YouTube-film med en tjej som spelar Britneys Toxic på ukulele, tänker att jag borde hitta hennes hem på nätet så att jag kan skriva ett meddelande där jag säger att hon är bra, tänker att sånt borde man göra, tänker att jag borde skruva fast den lösa skruven på min ukulele, kanske skriva en ukulelevisa till Sverkers och Johannas poesikväll på torpet om en månad. Esko tittar förbi mitt rum och jag visar för honom en filmsnutt där Jake Shimabukuro spelar en larvigt bra version av When my Guitar Gently Weeps sittandes på en sten i Central Park. När vi berömt Jake en kort stund och jag åter är själv framför datorn upptäcker jag en sida som förklarar för mig att det under november ska pressas fram en roman, tänker att kanske är det precis vad jag

(Det är klart att jag borde länka till alla dessa saker som jag refererar till, men det är så jävla tråkigt, och om man verkligen är nyfiken så är det väl bara att slå in orden i nåt texfönster och trycka på enter.)

Jag har en stark ovilja till att skriva saker inom parantes.

borde gör, men går istället på toa och hittar en flyer till Joystick 2.0 med Malmö Symfoniorkester, frågar Esko om han vill hänga med på Fredag och när han säger nej så tänker jag att jag inte heller vill. Mitt intresse för gammal dataspelsmusik i nya kostymer är inte vad den var för några år sedan. I stället börjar Esko och jag att vagt planera ett pass med låtskriveri till bandet som vi snart måste få fart i, Brutal framstjärt. Kanske lördag, bestämmer vi. Åter vid datorn piffar jag till mina baracker i Travian, skriver ett mail till hon som köpt Rhythm Tengoku - mitt GBA-spel som jag nu har en dublett av, ringer Marie som har mina pokermarker som vi ska leka med ikväll och så tittar jag med pepparkakor i munnen på filmsnuttar där Jonathan Coulton framför sina låtar till en glad och nördig publik.

Visst ska jag också posta Rhythm Tengoku idag, städa upp i mitt rum inför middagen med min studiegrupp imorgon, ringa två tre samtal som jag borde ringt igår och se över min CV. Men vad har jag gjort på sista tiden, egentligen?

(Och nu borde man i alla fall letat reda på en bild som kunde livat upp inlägget lite.)