skip to main |
skip to sidebar
Ämnen
- Introspektion (16)
- Människor (6)
- Bilder (5)
- Februarimanifest (5)
- Gnäll (5)
- Kulturbevakning (5)
- Politik (5)
- Film (4)
- Nummerplåtar (3)
- Om bloggen (3)
- Övningar (3)
- Planer (1)
- Recept (1)
2 kommentarer:
Svårare sagt än gjort. Jag hade precis börjat komma på fötter, fått tillbaka synen och små stickningar i kroppen, ätit mina första skedar ärtpuré utan att dregla hela hakklappen grön, då jag såg en lapp på anslagstavlan i korridoren:
"Teckna dig tillbaka till livet.
Kurerande kurs i kroki."
Jag var där imorse, kände mig förväntansfull och frimodig, redo för varje utmaning, varje stapplande steg mot fullgod friskhet. Jag läste din blog också, innan jag lämnade sjukhussängen för att släpa mig ner till samlingsrummet, och tänkte att jag lika gärna kunde fälla två springare i ett drag, försöka utmana mig dubbelt för att vinna större stolthet och maximal känsla av fullmogen förmåga, efterlängtad friskhet. Jag stoppade högerhanden i fickan och höjde hakan en aning.
Det var svårt att rita hudveck med vänstern, allt blev skevt och kluvet, klumpigt och knäppt. Högern vred sig i fickan, kämpade hejdlöst häftigt, som ett klösande djur. Den ville ut, sudda bort, ställa saker till rätta. Jag försökte fortsätta att rita, men blev alltmer uppretad - den vilda djävulen slet i min byxa, rev mitt ben i ränder. Jag började frusta och flåsa, det gjorde fruktansvärt ont, men höll blicken fäst på den nakne mannen framför oss. Handen vred och vände sig, gjorde volter och smärtsamma konster, sköt fram och tillbaka i det uppgrumlade fickluddet.
Min kamp var så våldsam att jag först inte märkte hur stämningen förändrades i rummet. All energi gick ju åt till att hantera den smärta som handen tillfogade mig och att hålla blicken fokuserad på den i en rörelse frysta nudisten, för att ingen skulle ana oråd. Någon skrek till alldeles nära, en annan reste sig upp. Alla ögon riktades mot mig - stora, skoningslösa ögon, redo att överfalla mig med sylvassa verktyg, råna mig på varje känsla av stolthet, rista "SKAM" på varje skinnutrymme.
Men ingen rasade mot mig. Man bara stirrade, först på mitt ansikte, förvridet och fläckat av ursinnig fradga, sedan på min hand, som ännu ryckte av svartsjuka och kontrollbehov, sedan på mitt ansikte igen. Och på handen. Och på den nakne mannen som generad virade sin jacka runt höfterna och grimaserade underligt.
"Det är bäst att du går nu", det var allt som sades, "och ta din teckning med dig." Så här sitter jag nu med hakklapp och laptop i sängen igen, försöker att alstra stillhet och stolthet, men har lite kramp i handen.
Skönt att höra att du är uppe på benen och inte blivit avskräckt av utgången på den förra övningen. Och även denna gång har övningen gett dig nya erfarenheter att meditera över. Jag kan inte ljuga, dina framsteg gör mig glad.
Skicka en kommentar