Glad

Det finns uppåt en halv miljon sverigefinnar och VM i F1 är världens tredje största sportevenemang i TV. Ändå var det ytterst svårt att hitta folk som var välvilligt inställda till att svinga en segerbägare på Möllan. Men å andra sidan fick ju även Kimi trotsa oddsen när han körde upp sig från en tredjeplacering i tabellen i årets sista lopp. Synd bara att han gjorde det i en röd bil.

Vackra myter

Någon påstod att när ett flygplan flyger över en pingvin så faller den omkull. Den följer planet med blicken och välter slutligen baklänges när flygplanet håller på att lämna synfältet. En annan gång berättade en vän till mig om sin kompis som stal en pingvin på fyllan. Hur han nästa morgon, kungligt bakfull och med rivmärken på magen, hittade den i badkaret. Men så kom mina följdfrågor. Var det vatten i badkaret? Vilken park i Göteborg har pingviner? Lämnade han tillbaks pingvinen? Det visade sig att det inte riktigt var en kompis, utan mer en bekant till en kompis kompis. Ganska snart tydde allting på att pingvinstölden bara var en vandringssägen.

Jag vet att man inte får kramp bara för att man simmar direkt efter maten och att man inte förstör sina ögon om man läser i kass belysning. Så har vi det här med att den moderna fysiken inte kan förklara hur humlor kan hålla sig i lyften med sina små vingstackare. Och myten om att man kan se den kinesiska muren från månen utan att använda några optiska hjälpmedel. Även om dessa påståenden är rätt löjliga när man väl tänker efter, så finns det alltid en och annan liten rackare till väletablerad lögn som vi gått på någon gång. Att vi gjort det är inte så märkligt. En stor del av det vi vet om omvärlden är det någon annan som berättat för oss, och hör man en festlig anekdot så vill man ju så gärna tro på det. Jag tänker på en vältande pingvin och med det samma är världen lite roligare att vara en del av.

Något som däremot är lite märkligt är hur naiv man kan vara då man skrattar åt andras föreställningar. Kanske är sällskapet som förnekar att zeppelinare existerar en vandringssägen. Men om så inte är fallet, om det finns en grupp människor som inte tror på att något så stort som en zeppelinare kan flyga, så finns det garanterat någon som blir mycket road av det idiotiska sällskapet. Någon som själv gått på myten om hur den kinesiska muren lätt kan ses från månen.

Det går inte att helt försvara sig mot lögner. Man väljer själv vad man vill tro på. Någon tror på kvantteorier, en annan på Gud. Någon tror att trottoarkanter är ett fungerande skydd mot bilar som kör i femtio kilometer i timmen, andra tror att månlandningen aldrig ägt rum. Trots detta anser sig de flesta vara rationella människor med rätt bra koll på ett och annat. Kanske är kunskap ändå lite överskattat? Kanske är det något annat som mänskligheten skulle ha mer behov av? Fler och mer fantasifulla myter att gotta sig i?

Vi gör någonting åt det! Ta fram papper och penna. Sitt en stund och fantisera ihop några vansinniga påståenden som du tror att du i ett utbrott av auktoritet skulle kunna lura i någon i din omgivning. Berika sedan världen med den nya kunskapen. En ekorre som ätit senap får permanent rethosta. Fånganstalten i Kumla är byggd över en gammal gravplats från vikingatiden. Billarm skapar magnetfält som motverkar växthuseffekten, men bara söder om ekvatorn.

Jag är rädd för att flygplan inte får pingviner att välta, men jag tänker inte ta reda på sanningshalten i påståendet. Först när jag med mina egna ögon ser en pingvin stå stadigt på sitt isflak medan ett plan sveper över dess huvud, först då slutar jag fantisera om vältande pingviner. Och då hoppas jag att du står där intill och slår i mig en ny lögn.

Hur bra är jag? (1-10)

Jag har alltid upplevt det som att människor är hungriga på att höra andras tankar om sig själva. Nyfikenheten här verkar vara utan slut, och själv är jag likadan. Samtidigt skrämmer alla dessa självdefinierande plugins i Facebook mig. Det går att ta reda på hur man rankas bland sina bekanta när det gäller moral, kunskap om popkultur, utseende och nästan vad som helst. Man kan låta vänner ge en titlar och smeknamn, och man kan låta dem kategorisera och definiera en både anonymt och högst öppet. Facebooksidan blir som en kombination av personlighetstest, social släktforskning och årsbok från gymnasiet. Och mitt i allt det här kan man välja att visa sitt stöd för en välgörenhet.

I länder som USA, med mycket pengar och med ett svagt statligt stöd för behövande, tycks privat välgörenhet vara något som man kan använda för att definiera sig själv utåt. Har man pengar ska man också ha ett engagemang i ett projekt som hjälper de som har det sämre. Kanske en kennel för övergivna hundar, kanske ett projekt för att donera datorer till skolor? Och hjälper man ingen så är man dålig! Samtidigt ska det vara lätt att hjälpa. Man kan spela kändispoker på TV och donera sin vinst till kenneln. Sin PR-vinst kvitterar man ut i egen ficka. Man kan gå på fin middag och mellan tuggorna lyssna på hur barnen i skolorna är glada över datorerna som man donerat. Lätt.

Lätt är det också att på Facebook att installera ett "causes"-plugin. Och bra är det att det är lätt att visa vad man tycker och vad man sympatiserar med. Men precis som med "röda tröjornas fredag" så blir jag rädd. Jag vill också installera ett "define me"-plugin och vakna imorgon med smickrande ord på skärmen. Och jag vill också visa att jag hejar på Amnesty och Läkare utan gränser. Men jag är rädd för att bli nöjd. Jag känner ju mig redan lite ihålig, lite sådär som USA.

Små steg är bättre än inga steg alls. Jag ville berätta om min egen magkänsla. Kanske är det någon annans magkänsla också? Kanske din? Kan inte du i så fall höra av dig så slår vi ihop våra magar och gör något lite svårare, om vi vågar.

Färgade plagg och listor

För snart två veckor sedan fick jag på några timmar ett gäng uppmaningingar via sms och Facebook. Det handlade om att genom att bära rött på fredagen så skulle man visa sitt stöd för munkarna och de protesterande i Burma. Samtidigt som ett sådant initiativ väcker känslor av sympati och hopp, så finns det en annan sida av mig som direkt drabbas av pessimistisk uppgivenhet. Jag blir så rädd att det handlar om ett ytligt engagemang som man rycks med i just för att man blir glad över hur lätt det är att bjuda till. En röd tröja. Självklart är den röda tröjan bra mycket bättre än cynismen över att det inte spelar någon roll, men det gör ändå ont i magen när jag tänker på hur situationen i Burma inte längre var ett stort samtalsämne. När regimen slog ner demonstrationerna, slog de samtidigt ner vår ork till att visa vår solidaritet?

Andi skriver i sin blogg idag om sina tankar och känslor inför massmail med namninsamlingar. Hans funderingar betraktar mest observationen att män i mindre grad tycks engageras av dessa typer av massmail. Själv läser jag hans inlägg mer som ett exempel på problematiseringen av hela företeelsen.

Men om jag inte är nöjd med det här, hur vill jag ha det? Sitter jag här och gnäller på andras försök till solidaritet så är jag ett stort slöseri med ord. Men jag tänker mig att min frustration inför det här egentligen handlar om att jag samtidigt blivit påverkad och faktiskt ändå ryckts med. Jag tror på snabba och lätta sätt att reagera på orättvisor, men jag tror inte på att man får lämna det där. Och jag är rädd för min känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat när skrivit på namnlistan eller tagit på mig den röda tröjan. Jag är rädd för att jag blir lämnad ensam med min känsla av olust. Och jag tror att om man vill visa sin olust inför en diktatorisk militärregim på ett sätt som blir taget på allvar så får man ta till stora gester. Kanske tar jag på mig en röd tröja bara för att må bättre med mig själv och för att visa för andra att jag bryr mig? Och det skulle vara ok anledningar. Men samtidigt tror jag att jag inte heller tas på samma allvar som jag önskade.

Så här tänker jag göra: Kinas stöd till Burmas miltärdiktatur tycks vara avgörande. Fy Kina! Jag tänker inte titta på era OS-sändningar, även om jag gärna vill. Och jag tänker säga till andra att låta bli, för Kina ska inte få slippa lätt undan.

Jo, även det känns futtigt. Men det här är inte bara en kamp mot världens orättvisor. Det här är även en kamp mot min egen cynism.