Hur bra är jag? (1-10)

Jag har alltid upplevt det som att människor är hungriga på att höra andras tankar om sig själva. Nyfikenheten här verkar vara utan slut, och själv är jag likadan. Samtidigt skrämmer alla dessa självdefinierande plugins i Facebook mig. Det går att ta reda på hur man rankas bland sina bekanta när det gäller moral, kunskap om popkultur, utseende och nästan vad som helst. Man kan låta vänner ge en titlar och smeknamn, och man kan låta dem kategorisera och definiera en både anonymt och högst öppet. Facebooksidan blir som en kombination av personlighetstest, social släktforskning och årsbok från gymnasiet. Och mitt i allt det här kan man välja att visa sitt stöd för en välgörenhet.

I länder som USA, med mycket pengar och med ett svagt statligt stöd för behövande, tycks privat välgörenhet vara något som man kan använda för att definiera sig själv utåt. Har man pengar ska man också ha ett engagemang i ett projekt som hjälper de som har det sämre. Kanske en kennel för övergivna hundar, kanske ett projekt för att donera datorer till skolor? Och hjälper man ingen så är man dålig! Samtidigt ska det vara lätt att hjälpa. Man kan spela kändispoker på TV och donera sin vinst till kenneln. Sin PR-vinst kvitterar man ut i egen ficka. Man kan gå på fin middag och mellan tuggorna lyssna på hur barnen i skolorna är glada över datorerna som man donerat. Lätt.

Lätt är det också att på Facebook att installera ett "causes"-plugin. Och bra är det att det är lätt att visa vad man tycker och vad man sympatiserar med. Men precis som med "röda tröjornas fredag" så blir jag rädd. Jag vill också installera ett "define me"-plugin och vakna imorgon med smickrande ord på skärmen. Och jag vill också visa att jag hejar på Amnesty och Läkare utan gränser. Men jag är rädd för att bli nöjd. Jag känner ju mig redan lite ihålig, lite sådär som USA.

Små steg är bättre än inga steg alls. Jag ville berätta om min egen magkänsla. Kanske är det någon annans magkänsla också? Kanske din? Kan inte du i så fall höra av dig så slår vi ihop våra magar och gör något lite svårare, om vi vågar.