Jag har så svårt med frågor om vad jag gjort på sista tiden. Nu när jag har en tillgodoräknad kurs på min utbildning, och bara tillbringar en dag i veckan i skolan, så är frågan om vad jag gör de övriga sex dagarna alltid aktuell. Och jag gör saker, jag lovar. Men ännu mera saker finns det som jag tänker på men inte gör.
Hur såg Raulis morgon ut en onsdag som denna? Klockradion gick igång kl tio och efter tjugo minuter av töcken upptäckte jag att jag lyssnade på när en nysläppt artist svarade på frågor om sitt liv. Han verkade som någon jag skulle kunna hänga med en eftermiddag eller två. Och så tänkte jag att jag borde be någon intervjua mig. Det skulle säkert kunna vara givande och lyssna på om några år.
Jag kom i alla fall upp ur sängen och satt mig framför datorn med ett glas cola och en burk pepparkakor. Efter att sett över vad som händer med min by i Travian, ett spel som Daniel lurat mig att pyssla med, så började jag surfa planlöst kring Portal, ett helt annat spel som jag spelade igenom i natt. Portal är en av de mest tillfredsställande spelupplevelserna jag varit med om och jag har svårt med att sluta tänka på det. Slutet är smart och roligt, och låten som sjungs och spelas under sluttexterna är helt lysande. Så jag surfar Portal, låtskrivaren Jonathan Coulton, hamnar på en YouTube-film med en tjej som spelar Britneys Toxic på ukulele, tänker att jag borde hitta hennes hem på nätet så att jag kan skriva ett meddelande där jag säger att hon är bra, tänker att sånt borde man göra, tänker att jag borde skruva fast den lösa skruven på min ukulele, kanske skriva en ukulelevisa till Sverkers och Johannas poesikväll på torpet om en månad. Esko tittar förbi mitt rum och jag visar för honom en filmsnutt där Jake Shimabukuro spelar en larvigt bra version av When my Guitar Gently Weeps sittandes på en sten i Central Park. När vi berömt Jake en kort stund och jag åter är själv framför datorn upptäcker jag en sida som förklarar för mig att det under november ska pressas fram en roman, tänker att kanske är det precis vad jag
(Det är klart att jag borde länka till alla dessa saker som jag refererar till, men det är så jävla tråkigt, och om man verkligen är nyfiken så är det väl bara att slå in orden i nåt texfönster och trycka på enter.)
Jag har en stark ovilja till att skriva saker inom parantes.
borde gör, men går istället på toa och hittar en flyer till Joystick 2.0 med Malmö Symfoniorkester, frågar Esko om han vill hänga med på Fredag och när han säger nej så tänker jag att jag inte heller vill. Mitt intresse för gammal dataspelsmusik i nya kostymer är inte vad den var för några år sedan. I stället börjar Esko och jag att vagt planera ett pass med låtskriveri till bandet som vi snart måste få fart i, Brutal framstjärt. Kanske lördag, bestämmer vi. Åter vid datorn piffar jag till mina baracker i Travian, skriver ett mail till hon som köpt Rhythm Tengoku - mitt GBA-spel som jag nu har en dublett av, ringer Marie som har mina pokermarker som vi ska leka med ikväll och så tittar jag med pepparkakor i munnen på filmsnuttar där Jonathan Coulton framför sina låtar till en glad och nördig publik.
Visst ska jag också posta Rhythm Tengoku idag, städa upp i mitt rum inför middagen med min studiegrupp imorgon, ringa två tre samtal som jag borde ringt igår och se över min CV. Men vad har jag gjort på sista tiden, egentligen?
(Och nu borde man i alla fall letat reda på en bild som kunde livat upp inlägget lite.)
1 kommentar:
Riddare Raulito, du skulle bara veta vad du har gjort hela dagen idag, i din frånvaro! Du har suttit på min axel medan jag har promenerat mellan färgglada åkrar som tyckts nära att välta och vändas upp och ner av den rottörstiga landsbygdsvinden, du har som ett sällskapligt och mycket smidigt spöke stött en flirtig höft i mig när jag har dansat Breakneck Buttdance på pappas spetälskande parkettgolv, du har suttit och blinkat åt mig med genomskinliga men nästan märkbara ögon från andra sidan bordet när jag har ätit en till synes ensam måltid och du ligger nog minsann just nu och viskar något härligt från divanen bakom mig, men jag vänder mig inte om, för då brukar du försvinna för en stund, alldeles kort, för att sedan retfullt komma tillbaka och prata lite högre. Oavsett vad du gör på dagarna så imponerar du alltid på mig. Själv har jag idag, istället för att nödvändigläsa tegelstenstunga tentaböcker eller skriva skitbra och smäktande snirkliga dikter, suttit försjunken i en bok som jag snubblade över i pappas arbetsrum - “Stora fula ordboken” - och lärt mig betydelsen av uttryck som björkrot, bakgårdsmusik, pygmalionism, ankra långsides, begrava en biskop, stjärtpaj, skålhus, bakspade, gluna, kinapuff, akterskytt, flygspanare, avköna, ballsten, fiska lax, aveltyg, dutthållare, bängbula och bumpis. Ofta tycks begrepp mest vara lustiga påfund (“kråksamlag”:oralsex) eller dialektala slanguttryck, men ibland har de en vacker, hemsk, provocerande eller rentav lite rörande historia (exempelvis syftar “italienaren” på penetration av armhåla, eftersom det i det strängt katolska Italien krävdes fantasi för att kringgå förbudet mot samlag utom äktenskapet). Så viktiga saker gör jag inatt, förutom att ha dig på axeln. Värme, lådvis.
Skicka en kommentar