Februarimanifest: regel 5

Alla människor är inkonsekventa, precis som du och jag.

Det här är inte en ursäkt för att få bete sig hur man vill mot vem man vill. Det här är en uppmaning att lämna dig själv ifred när du inte lever upp till din stereotypa bild av dig själv. Det handlar inte om att vara en lättvindigt ombytlig person. Det handlar om att våga vara den kompexa och oberäkneliga människan som du själv kan bli överraskad av.

Februarimanifest: regel 4

Rädslan för att vara banal kan göra dig jävligt anal.

Det är i det banala som människor möts. Det hjälper inte att fundera ut hur man vill bli uppfattad som det unika man är, folk fastnar ändå för en massa saker hos en som man inte själv kan styra, och kanske inte ens själv uppskattar.

Det mesta är tänkt, kännt och gjort. Funderar du mycket hur just din röst och din beröring ska vara så funderar du i onödan. Även nä du härmar andra så märks det att det är du. Rädslan för det banala skapar orimliga förväntningar, paralyserar och är i slutänden en högst banal rädsla.

Februarimanifest: regel 3

Släpp blicken från guldstjärnan.

För vems skull strävar man efter perfektion eller ett komplett vattentätt arbete? Vad är målet, för det kan väl inte vara guldstjärnan?

Februarimanifest: regel 2

Cynism skadar din hälsa allvarligt.

Världen och vi som befolkar den, som är en del av den, har mängder av sköna stunder, platser och händelser att bjuda på. Det kräver en ansträngning att inte ibland fastna i det dåliga. Att säga att den ansträngningen inte har något värde är cynism.

Inte ens i sin ursprungliga gamla-grekerna-betydelse är cynismen så spännande. Oberoende och självbehärskning. Låter tråkigt och ensamt.

Februarimanifest: regel 1

Världen är klibbig, acceptera det.

Jag tror att det var Sartre som skrev om obehaget med klibbighet, om känslan av osäkerhet när du inte vet var du slutar och föremålet du rör vid börjar. Nu när mängder av digital information lagras om världen, och lusten att bevaka och arkivera har ökat, så är det inte längre möjligt att få överblick över var allt det man betraktar privat hamnar. En kyss på bussen filmas av övervakningskameror, en lögn i ett epostmeddelande sparas på en server någonstans, en dikt du skäms över är för dömd att leva vidare i det digitala nätverket år efter år. Samtidigt härjar kapitalkåta intressen med sitt imperialistiska upphovsrättsfrosseri. Dina fotografier från din semester kanske nu ägs av communityn som du lagrat dem hos och du har inte längre rätten att ta isär makapären du köpt för att se vad som finns på insidan. Var börjar du, var slutar du och vem äger dig?

Att inte veta vad som är en själv och vad som är omvärlden är en vansinnig tanke om man hänger sig den. Men det är ingen fara, man kan lika gärna låta bli. Kanske känns det obehagligt, men du påverkar världen. Du gör det vare sig du vill eller inte och du lämnar ständigt avtryck. Alla gör. Världen är klibbig, acceptera det så får du energi över åt att förändra både dig och världen.