Färgade plagg och listor

För snart två veckor sedan fick jag på några timmar ett gäng uppmaningingar via sms och Facebook. Det handlade om att genom att bära rött på fredagen så skulle man visa sitt stöd för munkarna och de protesterande i Burma. Samtidigt som ett sådant initiativ väcker känslor av sympati och hopp, så finns det en annan sida av mig som direkt drabbas av pessimistisk uppgivenhet. Jag blir så rädd att det handlar om ett ytligt engagemang som man rycks med i just för att man blir glad över hur lätt det är att bjuda till. En röd tröja. Självklart är den röda tröjan bra mycket bättre än cynismen över att det inte spelar någon roll, men det gör ändå ont i magen när jag tänker på hur situationen i Burma inte längre var ett stort samtalsämne. När regimen slog ner demonstrationerna, slog de samtidigt ner vår ork till att visa vår solidaritet?

Andi skriver i sin blogg idag om sina tankar och känslor inför massmail med namninsamlingar. Hans funderingar betraktar mest observationen att män i mindre grad tycks engageras av dessa typer av massmail. Själv läser jag hans inlägg mer som ett exempel på problematiseringen av hela företeelsen.

Men om jag inte är nöjd med det här, hur vill jag ha det? Sitter jag här och gnäller på andras försök till solidaritet så är jag ett stort slöseri med ord. Men jag tänker mig att min frustration inför det här egentligen handlar om att jag samtidigt blivit påverkad och faktiskt ändå ryckts med. Jag tror på snabba och lätta sätt att reagera på orättvisor, men jag tror inte på att man får lämna det där. Och jag är rädd för min känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat när skrivit på namnlistan eller tagit på mig den röda tröjan. Jag är rädd för att jag blir lämnad ensam med min känsla av olust. Och jag tror att om man vill visa sin olust inför en diktatorisk militärregim på ett sätt som blir taget på allvar så får man ta till stora gester. Kanske tar jag på mig en röd tröja bara för att må bättre med mig själv och för att visa för andra att jag bryr mig? Och det skulle vara ok anledningar. Men samtidigt tror jag att jag inte heller tas på samma allvar som jag önskade.

Så här tänker jag göra: Kinas stöd till Burmas miltärdiktatur tycks vara avgörande. Fy Kina! Jag tänker inte titta på era OS-sändningar, även om jag gärna vill. Och jag tänker säga till andra att låta bli, för Kina ska inte få slippa lätt undan.

Jo, även det känns futtigt. Men det här är inte bara en kamp mot världens orättvisor. Det här är även en kamp mot min egen cynism.