Morgonmatiné: Shoot 'Em Up

Jag vaknade med popcornsmulor i sängen sent imorse och tänkte att nu passar det bra med film. Det fanns avslagen Fanta inom räckhåll så det var bara att köra igång. Morgonens film blev Shoot 'Em Up.

Efter att ha sett filmen hoppades jag lite att regissören Michael Davis skulle visa sig vara en driftig fjortonåring. Tyvärr är Michael 46 och borde ha en del erfarenheter av hur världen vi lever i fungerar. Aldrig tidigare har en så ytlig film berört mig så djupt. Då menar jag inte att den har rört upp starka känslor, men däremot en vildsint förvirring. Jag tror att den här filmen har pretentioner som den misslyckas med att leverera, eller så har den kanske inga alls. Kanske är det popcornsmulorna i ryggen som distraherar?

Shoot 'Em Up är den inavlade avkomman mellan åttiotalets actionfilmer och vapenstinna TV-spel. Samtidigt är jag inte säker på om filmen är en hyllning till eller en parodi på sina influenser. Huvudpersonen är en ärkemacho snubbe i svart som istället för cigg i mungipan trivs med en morot mellan tänderna. Den vackra kvinnan vid hans sida är horan/madonnan i dess vulgäraste form. Film noir, Hong Kong och western. Oneliners, flykt och pistoler. Och det skjuts en hel del i den här filmen. Det skjuts i bilen, i luften, under förlossningen och sexet. Det skjuts mest hela tiden. Och när det inte skjuts så får spädbarnet en demonstration av pistolens olika delar eller så får pistolen agera som en symbolisk vigselring. Samtidigt visar det sig att den goda kampen handlar om att införa hårda vapenrestriktioner och att protagonisten själv hyser en avsky för skjutvapen, trots att han samtidigt ser på dem som nörden ser på gaffatejp.

Våldsam förlegad trams, det är vad det är. Eller som Hertz, den fula fisken i filmen, säger: "Violence is one of the most fun things to watch." Och han har fel, för så jävla kul var det inte. Men det är nånting som inte stämmer. Det känns som om jag missat något, och därför är jag för alltid fast med att bära denna B-film i mitt minne. Som popcorngrus mellan tänderna.

Jag kan inte avsluta med en sån punchline. Så kan man bara inte göra. Nä, det kan man inte.

Korvkioskmuffins

Picknickmaten som alla talar om är inte en hemlighet längre! Nä, nu bjuder jag på receptet på muffinsen som smakar som ett kvällsbesök på Sibylla. Bakverket på bilden är dock en helt annan art av muffins, utan topping på senap och mos. Och för att få rejäla muffinsar så rekommenderar jag amerikanska muffinsformar av den stora modellen eller motsvarande muffinsplåt.

5 dl vetemjöl
1 dl havregryn
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
1 tsk grillkrydda
2 ägg
2 1/2 dl mjölk
1 dl olja
2 vegetariska korvar
1 dl rostad lök
1 dl ketchup
1 1/2 dl pulvermos
1/2 dl senap

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda de torra ingredienserna. Skiva korven i små bitar. Vispa äggen i en skål och rör ner mjölk, olja, korv, rostad lök och ketchup. Blanda ner mjölblandningen. Portionera degen i muffinsformarna och förgrädda dem i ugnen i ca 10 minuter. Rör ihop senap och mos. Bre på mosblandningen på muffinsen och grädda dem i ytterligare 15 minuter.

Stora och små besattheter

För ett antal år sen sysslade jag med jonglering en hel del. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå påstå att jag tog jonglerandet på ganska stort allvar, så som jag gärna gör när jag hittar något nytt som roar mig. Just nu pågår årets nordiska jongleringskonvent på Möllan i Malmö. Just nu hänger ett antal hitresta jonglörer i en gymnastiksal några hundra meter härifrån och lever i en liten värld av diverse objektmanipulationer. Lite sugen är jag. I garderoben har jag en påse bollar, ett gäng käglor och en stapel T-shirts köpta på diverse konvent. Men jonglering är så jävla svårt, och kanske ska jag göra något annat idag.

För ännu fler år sen satt jag timmar och dagar med en joystick i handen och sköt ner rymdskepp på en TV-skärm. I tjugo år har jag periodvis halkat tillbaka till spelandet av dessa shooters av gamla skolan. Och nu har de jävla japanerna släppt ett spel som firar trettio år gångna från släppet av ärkeshootern Space Invaders. Monstret heter Space Invaders Extreme och det får mig att dras till min Nintend DS som Gollum drogs till ringen. Med inslag från andra japanska shooters som Dodonpachi och Ikaruga har Space Invaders skrapat med sig stora delar av utvecklingen som den själv startade en gång. Poängsystemet är löjligt sofistikerat och den audiovisuella Lumines-inspirerade presentationen är inget för epileptiker. Förstår man när man läser det här att jag gillar spelet? Och trots att japanska shooters är så jävla svåra så måste jag pressa fram lite fler poäng idag.