Veckans övning 4

Gå långsammare. Kommer du på att du skyndar, stanna och börja om. Håll blicken högt, sänk den inte mot marken framför dig.

Take me to your leader

"Xenolingvistik är den nya grejen", förklarar Daniel när han kommer hem efter sin tidningsrunda. Han menar inte nya grej i den allmänna meningen, så som disco på sjuttiotalet eller cykelbyxor på nittiotalet, utan han pratar om den nya grejen för sin egen del. Den nya grejen att dilla om på diverse sociala tillställningar. "Någon måste ju vara förberedd på att vi får kontakt med varelser från yttre rymden och kunna göra de rimligaste gissningarna om hur man kommunicerar med dem." Daniel vet tydligen inte att vi är universums stora skämt. Vi spenderar årligen stora pengar och en massa tid på att skicka ut signaler i rymden och förstår inte att dessa är lite av ett Hassan för utomjordiska varelser. De är klart det hör oss, skrattar och låter oss hållas. Varför skulle de ta kontakt med primitiva människor som blint slår omkring sig i världsrymden och bara hoppas att träffa nån eller nåt? Vad har vi att bjuda på, bortsett från ett tidningsbud som gör underhållande gissningar kring deras sätt att kommunicera? Nu till poängen:

Daniel kommer hem efter att ha delat ut sina nattliga tidningar och jag vaknar där jag ligger i köket. Jag sover i ett kök och det första jag får göra på morgonen är att diskutera en påhittad vetenskap. Jag somnar inte om, utan skriver detta. Finn tre fel.

Kommer aldrig till dörren

The Bulletin of the Atomic Scientists på Chicagos universitet fick för sig 1947 att ställa en metaforisk klocka på sju minuter i midnatt. Vi snackar Doomsday Clock här, vid tolv smäller atomkriget. Sen 1947 har klockan ställts om 17 gånger. 1953 var vi tydligen två metaforiska mänsklighetsminuter ifrån undergången och 1991 verkade allt rätt lugnt då klockan ställdes tillbaks till sjutton i. Just nu står klockan åter på sju i, men på onsdag ska visaren korrigeras igen. Vi närmar oss på nytt det slutgiltiga tolvslaget.

Ödesmättat poetiskt och någonting att gemensamt förfäras över. Sju? Nej, tre! Ojojoj. Men jag begriper ingenting. En klocka som står stilla och ställs om lite då och då? Och när blir det riktigt farligt? Ska jag börja förlora nattsömn vid tre i, eller är det den sista minuten som paniken är rättfärdigad? Poängen med att illustrera situationen med en klocka är väl att den tickar närmare och närmare ett slut?

Det hela liknar lite klyschan folk klämmer ur sig i intervjuer innan diverse tävlingar. "Hittills har jag satsat 110%, men nu ska jag ge 130%". Är inte poängen med att använda procent just att skalan är absolut och 100 procent är absolut max? 100 procent är allt man kan ge, och om du säger att du ska ge 130% så tänker jag ge 42900% och plötsligt vet inte du heller vad vi pratar om.

I nästa episod av "Bagateller att irritera sig på i brist på riktiga problem" så kommer vi att behandla datummärkning av vattenflaskor.

#D166807

När jag var liten, kanske en dryg meter, så såg jag ett par Danny Kaye filmer på TV som jag tyckte var roliga. Någon förklarade för mig att den här Danny var en begåvad kille. Sjöng, dansade, skådespeleriade, till och med dirigerade lite orkester på gamla dar. Och en snäll kille var han också, ambassadör för UNICEF och filantrop (en sån som ger bort sina pengar till såna som har väldigt lite).

Google har en söktjänst för patenter, och där hittar man patent #D166807 - "Blowout toy or the like" av Danny Kay. Han kan inte ha gjort det för pengarna, och patentdatumet är 1951, karriären rullade på bra. Och inte blir man rik och berömd på partyleksaker, även om de är tre gånger så roliga som de gamla traditionella. Jag tror att jag fortfarande gillar Danny. Kanske skulle jag längre inte uppskatta hans filmer som jag gjorde 25 år sen. Men fan vad jag gillar hans blowout toy or the like. Jag måste också koncentrera mig lite mer på det oviktiga.

Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej det är...

För fem år sedan räddade jag livet på en kanske tioårig kille i Göteborg. Han höll på att bli påkörd av en buss och jag drog undan honom. Fantasin om att en dag på ett dramatiskt sätt få bli hjälte genom att rädda någon undan en olycka och verkligheten i Göteborg hade väldigt lite med varandra att göra. Som jag minns det blev killen sur, men kanske var han chockad. Själv hängde jag inte riktigt heller med i vad som hände, och så skyndade jag iväg till föreläsningen som jag var försenad till.

På föreläsningen funderade jag kring vad som hänt, rekonstruerade och försökte komma på vad den här händelsen betydde. När det blev rast hade jag ingen lust att berätta för någon. Jag fick för mig att det skulle låta dumt, som skryt och självförhärligande. I fantasin var det någon annan som pekade ut en som hjälte, och själv skulle man kört en "Jag gjorde bara precis vad vem som helst skulle ha gjort". Och så var det ju. En reflex, precis som vems reflex som helst.

Jag sa inget om händelsen på lunchen heller. Inte på eftermiddagen eller på hela veckan. Ju längre jag väntade med att säga något om pojken och bussen, desto märkligare blev tanken att plötsligt bara ta upp det. Jag fick för mig att det skulle bli pinsamt. Förra året började jag av någon anledning tänka på händelsen igen och råkade vid ett par ölbubbliga tillfällen berätta om den, lite i förtroende - som en hemlighet. Och nu även här, utan öl och inte i förtroende, men kanske ändå lite som en hemlighet.

När jag räddade livet på en liten kille i Göteborg så blev nästan ingenting annorlunda. Jag har sett på film att det borde ha blivit det. Kanske är jag lite besviken. Och kanske är det vad jag tycker är pinsamt.