The Bulletin of the Atomic Scientists på Chicagos universitet fick för sig 1947 att ställa en metaforisk klocka på sju minuter i midnatt. Vi snackar Doomsday Clock här, vid tolv smäller atomkriget. Sen 1947 har klockan ställts om 17 gånger. 1953 var vi tydligen två metaforiska mänsklighetsminuter ifrån undergången och 1991 verkade allt rätt lugnt då klockan ställdes tillbaks till sjutton i. Just nu står klockan åter på sju i, men på onsdag ska visaren korrigeras igen. Vi närmar oss på nytt det slutgiltiga tolvslaget.Ödesmättat poetiskt och någonting att gemensamt förfäras över. Sju? Nej, tre! Ojojoj. Men jag begriper ingenting. En klocka som står stilla och ställs om lite då och då? Och när blir det riktigt farligt? Ska jag börja förlora nattsömn vid tre i, eller är det den sista minuten som paniken är rättfärdigad? Poängen med att illustrera situationen med en klocka är väl att den tickar närmare och närmare ett slut?
Det hela liknar lite klyschan folk klämmer ur sig i intervjuer innan diverse tävlingar. "Hittills har jag satsat 110%, men nu ska jag ge 130%". Är inte poängen med att använda procent just att skalan är absolut och 100 procent är absolut max? 100 procent är allt man kan ge, och om du säger att du ska ge 130% så tänker jag ge 42900% och plötsligt vet inte du heller vad vi pratar om.
I nästa episod av "Bagateller att irritera sig på i brist på riktiga problem" så kommer vi att behandla datummärkning av vattenflaskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar