Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej det är...

För fem år sedan räddade jag livet på en kanske tioårig kille i Göteborg. Han höll på att bli påkörd av en buss och jag drog undan honom. Fantasin om att en dag på ett dramatiskt sätt få bli hjälte genom att rädda någon undan en olycka och verkligheten i Göteborg hade väldigt lite med varandra att göra. Som jag minns det blev killen sur, men kanske var han chockad. Själv hängde jag inte riktigt heller med i vad som hände, och så skyndade jag iväg till föreläsningen som jag var försenad till.

På föreläsningen funderade jag kring vad som hänt, rekonstruerade och försökte komma på vad den här händelsen betydde. När det blev rast hade jag ingen lust att berätta för någon. Jag fick för mig att det skulle låta dumt, som skryt och självförhärligande. I fantasin var det någon annan som pekade ut en som hjälte, och själv skulle man kört en "Jag gjorde bara precis vad vem som helst skulle ha gjort". Och så var det ju. En reflex, precis som vems reflex som helst.

Jag sa inget om händelsen på lunchen heller. Inte på eftermiddagen eller på hela veckan. Ju längre jag väntade med att säga något om pojken och bussen, desto märkligare blev tanken att plötsligt bara ta upp det. Jag fick för mig att det skulle bli pinsamt. Förra året började jag av någon anledning tänka på händelsen igen och råkade vid ett par ölbubbliga tillfällen berätta om den, lite i förtroende - som en hemlighet. Och nu även här, utan öl och inte i förtroende, men kanske ändå lite som en hemlighet.

När jag räddade livet på en liten kille i Göteborg så blev nästan ingenting annorlunda. Jag har sett på film att det borde ha blivit det. Kanske är jag lite besviken. Och kanske är det vad jag tycker är pinsamt.