Efter den röda tröjan

Nu är det gått ett halvår sen uppmaningarna för att bära en röd tröja, i en manifestation till stöd för Burmas demokratirörelse, regnade in via sms och Facebook. Inte mycket har hänt sen dess. OS i Peking närmar sig och den svaga rösten som manar till bojkott gör det nu främst för att stödja Tibet. Burma glömdes bort. Spontant känner jag för att bära en svart T-shirt på fredag, men jag tror att det finns långt konstruktivare saker att göra. Jag tänkte dela med mig av några förslag:

• Läsa lite då och då. Uppdatera sig med vad som pågår för att hålla ett visst engagemang och kunna samtala om ämnet. Exempelvis Irrawaddy är en sida om vad som pågår i Burma och Sydostasien.
• Bojkott av Kinas sommar-OS kan kännas futtigt. Samtidigt finns här chansen att lyfta fram Kinas politiska galenskap i samband med sportspektaklet. Att ta upp problemen i anknytning med PR-jippot och inte låta OS enbart att uppfattas som en stor sportfest. Istället för att låta OS i Peking dölja kinas förtryck så kan man låta det bli en symbol för det.
• Skriva till dem som rapporterar sport från sommar-OS och begära att informationen serveras i balans med ett brett politiskt engagemang i området.
• Om sport är viktigt så kanske det finns passande alternativ? Som att sporta själv?

AstraZeneca äger min onsdag

Såg nyss "The Constant Gardener" som handlade om medicinbolagens exploatering av Afrika. Lustigt kan de tyckas då jag såg den för att fördriva tiden som försöksperson hos AstraZeneca.

Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek. Dosan som jag har i fickan är kopplad till fem punkter på min överkropp och mäter min hjärtrytm för att varna personalen om ett eventuellt hjärtflimmer eller dylikt. Igår nös jag ett par gånger så pass intensivt att min puls överskred gränsvärdet och larmet gick igång. Jag har förstått att min puls inte riktigt är den lugna elitidrottarens. Så då och då sitter jag framför telemetriskärmen och spelar hjärt-ping-pong. Utan att röra mig ska jag få upp min puls, sen ner, sen upp, sen ner. Jag har tillbringat en hel del tid med min nya lek.

AstraZeneca äger min tisdag

Idag satt jag på än stol i full skyddsutrustning i ett rum med två lika skyddsutrustade läkare. Den ena stirrade stint på min vänstra näsborre och frågade mig om det rann om den. Jag sa att kanske lite. Då tog hon en liten duk och torkade en droppe och kallade det för "riskavfall".

Fast mest har jag blivit EKGad och tappad på blod. Att ligga still under 30 minuters EKG är inte helt lätt för mig som länge unvikit alla former av meditations- och avslappningskurser. Men det som krävdes var visst att man betalde mig, inte tvärt om. Tiden går sakta. Det är inte riktigt lika skönt som jag ofta tänker mig under stressiga dagar. Jag har till och med pluggat.

"Subject 1604" ska nu gå och hämta sin stora pissburk ur kylen och smyga in på toaletten med den. Ligger näst sist i en outtalad pisstävling.

Vem drömmer om maror nuförtiden?

I tisdags var jag med på ett studiebesök hos patologen i Lund. Vi tittade och kände på människohjärnor. Kroppen är en spännande maskin så det kändes kul att få ta en titt på styrenheten.

I natt drömde jag att jag befann mig på obduktionsavdelningen. Jag var jagad, som jag ofta är i drömmar, men som vanligt var det mer ett äventyr än en mardröm. Det fanns ont om gömställen, men på något sätt lyckades jag klämma in mig mellan halvorna på en konserverad hjärna. Lite rädd var jag att gömstället inte dög, men det visade sig fungera bättre än väntat.

Så varsågod, analysera.

In stiger Jon von Don

2/3 har som bekant ingen riktning. Jag önskar ibland att ord som "mode" eller "Stureplan" ingick i undertiteln, det skulle göra bristen på poäng med bloggen tydlig, istället vet jag inte ens själv vad som pågår här.

En ny bekant till mig, Jon von Don, beskrev för mig för ett tag sen hur hans bloggande varken var särskilt genomtänkt eller frekvent, och därmed tänkte han lägga ner det. Eftersom jag lider av samma problem erbjöd jag honom att bidra till 2/3 när andan faller på. Jon nappade och sa att jag nu fått en ny och opålitlig kulturkorrespondent. Välkommen Jon!

K-Jef 08: The Mindscape of Alan Moore

Alan Moore, författaren och shamanen, pratar in i kameran med djup röst och påtaglig närvaro. Alan pratar om uppväxten, konsten, världen och om magin. Musik och inklippta bilder och scener bryter porträttmonotonin, men rösten fortsätter. Det är glädjande när en konstnär fascinerar lika mycket som hans verk (men inte mer än).

Här avslutas filmfestivalen som flyttat sig från soffan till sängen, och den avslutas med en föreläsning med stora motiv. Jag tänker skylla på att jag är lite trött nu. Festivalpubliken är överens om att den här filmen bör ses en gång till, lyssnas på en gång till, tänkas kring ett tag till.

K-Jef 08 har överraskat glatt med variation och njutning. Livebloggandet har varit lite av en pina, eller kanske bara ett skämt. Men framför allt, Alan Moore är allt Billy Mitchell inte är.

K-Jef 08: Where the Buffalo Roam

Tio år sen lallade Johnny Depp omkring i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas i rollen som Hunter S. Thompson, eller kanske som Raoul Duke. 1980 var det Bill Murray som mumlande tolkade samma roll i Where the Buffalo Roam. Jag blir sugen på att jämföra. Gillar Bill. Gillar Johnny.

Filmen har en aura av highschoolfilm, som en kille som sveper tabasco och badar naken i fontänen, crazycrazy. Borde ta och läsa lite Hunter på riktigt. En bok. Kanske på nästa bokfestival. Det känns som Kubricks överskattade The Shining. Man kan förstå att det finns en text med en tanke bakom, men regissören är helt inställd på att klippa ihop en kavalkad av favoritscener.

Så vem var bäst som Thompson/Duke? Festivalpubliken har dubblats sen förra filmen så frågan är nu möjlig att delegera. "Båda var bra, men... Johnny", säger hon. Gilliams Fear and Loathing är en bättre film.

K-Jef 08: The King of Kong

Jag sänker röven i soffvecket och play. Här ska det bloggas live från den minsta av alla filmfestivaler. I premiärfilmen i årets K-Jef, dokumentären The King of Kong, kan man gotta sig i amerikanska vuxna mäns anala kamp över att vara bäst på något, nästan vad som helst. Hockeyfrillan med mobilhölstret, den regerande mästaren i Donkey Kong - Billy Mitchell, krisar intensivt när hans rekord hotas av Steve Sanders som hela sitt liv kämpat för att bli framgångsrik inom något. Jag är helt tömd på avund men intrigen är både löjlig och fascinerande.

Den lilla världen Billy är kung över sedan en artikel i Life Magazine 1982 står och faller på hans 874300 poäng i Donkey Kong. Hans mobiltelefon frontar orden "never surrender" och han pratar varmt om hur lyckligt lottad han är i livet. Samtidigt sitter Steven i ett garage på andra sidan landet och våndas över hur hans femåriga son skriker efter hjälp med att torka sig mitt i rekordrundan som spelas in på videoband. "Wipe my butt!" Stevens fru måste hata filmteamet som med sin närvaro bara kan bidra till Stevens besatthet att få den lilla rörmokaren att rädda prinsessan från gorillans fångenskap, om och om igen.

Mitt i filmen ringer SCB och vill fråga mig några frågor om brottslighet och rättsväsendet. När jag återvänder till den insnöade poängjakten handlar det om hur Billys konungarike befolkas av besatta själar som klamrar sig fast i joystickarna som om deras väsen satt på andra sidan maskinernas rutor. Men Billys konungarike skakar och jag hejar på. Det är svårt att inte hålla på utmanaren när mästaren vräker ur sig saker som "Not even Helen of Troy got that much attention" om sig själv. Det om nåt känns brottsligt och jag lockas in i de konspiratoriska intrigerna som antyds finnas bakom bevarandet av Billy som nummer ett.

Det skulle lika gärna kunna vara en spelfilm maskerad som dokumentär. En svart komedi om den desperata kampen att utmärka sig. Och i ett parallellt universum skrattar någon just nu generat åt en film om allt som du kämpar för. I ett annat allt som jag.