skip to main |
skip to sidebar
Ämnen
- Introspektion (16)
- Människor (6)
- Bilder (5)
- Februarimanifest (5)
- Gnäll (5)
- Kulturbevakning (5)
- Politik (5)
- Film (4)
- Nummerplåtar (3)
- Om bloggen (3)
- Övningar (3)
- Planer (1)
- Recept (1)
2 kommentarer:
Tack för den, taskspelare. Jag tänkte att visst, vi ser efter, Rauli vet nog en del om vägar mot själslig terrängvinst och om sunda tekniker för att bli lite tidlösare, tillgodose sig livet, trycka sig alldeles nära någon form av fashionabel, lugn lycka. Så jag tog mig i kragen, tog hatten av hyllan och traskade ner för trappan. Och jag tog mig för pannan, tog mig i skrevet och stod länge på tröskeln, alldeles ställd och stilla, och underade hur man skulle göra för att leva långsamt, hur man någonsin kunde veta sin väg då man inte fick se sina steg, inte se hur marken svängde och slet sig fram och tillbaka under fötterna. Jo, tack för den, trollkarl av tjuvkonst. Så jag gick och jag gick, som i trög slowmotion, med huvudet böjt bakåt i en flämtande båge för att inte kunna bryta löftet, inte låta blicken falla framför mig. Visst fan var jag rädd, konstant och kaotiskt, rädd för vad som fanns under mig och framför mig, för vad som slutligen skulle stoppa mig, sätta en pinne i lyckohjulet. Men inte vände jag om, nej, inte vände jag heller blicken från himlen. Jag gick och jag gick och så plötsligt kom Ljudet. Som från en äkta poliskrimi lät det, eller en bondgård full av kalvande kvigor, kanske en hårdrockarkör i massor av målbrott - gummi som motsträvigt gled över gata i högsta möjliga hastighet. Kognitiv kallbrand, kaskader av bloddränkta bilder. Jag såg, i sävlig slowmotion, hur motorhuven mötte min blick, som för att spå min framtid, innan den sänkte mig, kysste mig, spräckte mig skrikande. Som ett nyläkt sår. Och sedan i den sjukligt vita sängen, plågad och plundrad, metalliskt penetrerad:
"Excuse me, el doctor! Hello...? Dont´t sew anything up thats supposed to be open, okay?"
Jo, tack för den, du dödens torped. Nu sitter jag mållös, hållös, kan inte komma i luckan, nej, allt är lukket, låst och längtar ut. Cirkeln är sluten.
Sent ska jag glömma.
Tapto.
Vad glad jag blev när jag läste att min övning haft ett så stort genomslag i någons liv. Ta det nu lugnt Bolly så att du samlar gott om krafter till nästa veckas övning. Och när du listat ut var du vårdas kan du väl berätta det så skickar jag en skål uppfriskande chokladglass och plåster med käcka motiv.
Skicka en kommentar