Saker jag nästan gör

Jag har så svårt med frågor om vad jag gjort på sista tiden. Nu när jag har en tillgodoräknad kurs på min utbildning, och bara tillbringar en dag i veckan i skolan, så är frågan om vad jag gör de övriga sex dagarna alltid aktuell. Och jag gör saker, jag lovar. Men ännu mera saker finns det som jag tänker på men inte gör.

Hur såg Raulis morgon ut en onsdag som denna? Klockradion gick igång kl tio och efter tjugo minuter av töcken upptäckte jag att jag lyssnade på när en nysläppt artist svarade på frågor om sitt liv. Han verkade som någon jag skulle kunna hänga med en eftermiddag eller två. Och så tänkte jag att jag borde be någon intervjua mig. Det skulle säkert kunna vara givande och lyssna på om några år.

Jag kom i alla fall upp ur sängen och satt mig framför datorn med ett glas cola och en burk pepparkakor. Efter att sett över vad som händer med min by i Travian, ett spel som Daniel lurat mig att pyssla med, så började jag surfa planlöst kring Portal, ett helt annat spel som jag spelade igenom i natt. Portal är en av de mest tillfredsställande spelupplevelserna jag varit med om och jag har svårt med att sluta tänka på det. Slutet är smart och roligt, och låten som sjungs och spelas under sluttexterna är helt lysande. Så jag surfar Portal, låtskrivaren Jonathan Coulton, hamnar på en YouTube-film med en tjej som spelar Britneys Toxic på ukulele, tänker att jag borde hitta hennes hem på nätet så att jag kan skriva ett meddelande där jag säger att hon är bra, tänker att sånt borde man göra, tänker att jag borde skruva fast den lösa skruven på min ukulele, kanske skriva en ukulelevisa till Sverkers och Johannas poesikväll på torpet om en månad. Esko tittar förbi mitt rum och jag visar för honom en filmsnutt där Jake Shimabukuro spelar en larvigt bra version av When my Guitar Gently Weeps sittandes på en sten i Central Park. När vi berömt Jake en kort stund och jag åter är själv framför datorn upptäcker jag en sida som förklarar för mig att det under november ska pressas fram en roman, tänker att kanske är det precis vad jag

(Det är klart att jag borde länka till alla dessa saker som jag refererar till, men det är så jävla tråkigt, och om man verkligen är nyfiken så är det väl bara att slå in orden i nåt texfönster och trycka på enter.)

Jag har en stark ovilja till att skriva saker inom parantes.

borde gör, men går istället på toa och hittar en flyer till Joystick 2.0 med Malmö Symfoniorkester, frågar Esko om han vill hänga med på Fredag och när han säger nej så tänker jag att jag inte heller vill. Mitt intresse för gammal dataspelsmusik i nya kostymer är inte vad den var för några år sedan. I stället börjar Esko och jag att vagt planera ett pass med låtskriveri till bandet som vi snart måste få fart i, Brutal framstjärt. Kanske lördag, bestämmer vi. Åter vid datorn piffar jag till mina baracker i Travian, skriver ett mail till hon som köpt Rhythm Tengoku - mitt GBA-spel som jag nu har en dublett av, ringer Marie som har mina pokermarker som vi ska leka med ikväll och så tittar jag med pepparkakor i munnen på filmsnuttar där Jonathan Coulton framför sina låtar till en glad och nördig publik.

Visst ska jag också posta Rhythm Tengoku idag, städa upp i mitt rum inför middagen med min studiegrupp imorgon, ringa två tre samtal som jag borde ringt igår och se över min CV. Men vad har jag gjort på sista tiden, egentligen?

(Och nu borde man i alla fall letat reda på en bild som kunde livat upp inlägget lite.)

Glad

Det finns uppåt en halv miljon sverigefinnar och VM i F1 är världens tredje största sportevenemang i TV. Ändå var det ytterst svårt att hitta folk som var välvilligt inställda till att svinga en segerbägare på Möllan. Men å andra sidan fick ju även Kimi trotsa oddsen när han körde upp sig från en tredjeplacering i tabellen i årets sista lopp. Synd bara att han gjorde det i en röd bil.

Vackra myter

Någon påstod att när ett flygplan flyger över en pingvin så faller den omkull. Den följer planet med blicken och välter slutligen baklänges när flygplanet håller på att lämna synfältet. En annan gång berättade en vän till mig om sin kompis som stal en pingvin på fyllan. Hur han nästa morgon, kungligt bakfull och med rivmärken på magen, hittade den i badkaret. Men så kom mina följdfrågor. Var det vatten i badkaret? Vilken park i Göteborg har pingviner? Lämnade han tillbaks pingvinen? Det visade sig att det inte riktigt var en kompis, utan mer en bekant till en kompis kompis. Ganska snart tydde allting på att pingvinstölden bara var en vandringssägen.

Jag vet att man inte får kramp bara för att man simmar direkt efter maten och att man inte förstör sina ögon om man läser i kass belysning. Så har vi det här med att den moderna fysiken inte kan förklara hur humlor kan hålla sig i lyften med sina små vingstackare. Och myten om att man kan se den kinesiska muren från månen utan att använda några optiska hjälpmedel. Även om dessa påståenden är rätt löjliga när man väl tänker efter, så finns det alltid en och annan liten rackare till väletablerad lögn som vi gått på någon gång. Att vi gjort det är inte så märkligt. En stor del av det vi vet om omvärlden är det någon annan som berättat för oss, och hör man en festlig anekdot så vill man ju så gärna tro på det. Jag tänker på en vältande pingvin och med det samma är världen lite roligare att vara en del av.

Något som däremot är lite märkligt är hur naiv man kan vara då man skrattar åt andras föreställningar. Kanske är sällskapet som förnekar att zeppelinare existerar en vandringssägen. Men om så inte är fallet, om det finns en grupp människor som inte tror på att något så stort som en zeppelinare kan flyga, så finns det garanterat någon som blir mycket road av det idiotiska sällskapet. Någon som själv gått på myten om hur den kinesiska muren lätt kan ses från månen.

Det går inte att helt försvara sig mot lögner. Man väljer själv vad man vill tro på. Någon tror på kvantteorier, en annan på Gud. Någon tror att trottoarkanter är ett fungerande skydd mot bilar som kör i femtio kilometer i timmen, andra tror att månlandningen aldrig ägt rum. Trots detta anser sig de flesta vara rationella människor med rätt bra koll på ett och annat. Kanske är kunskap ändå lite överskattat? Kanske är det något annat som mänskligheten skulle ha mer behov av? Fler och mer fantasifulla myter att gotta sig i?

Vi gör någonting åt det! Ta fram papper och penna. Sitt en stund och fantisera ihop några vansinniga påståenden som du tror att du i ett utbrott av auktoritet skulle kunna lura i någon i din omgivning. Berika sedan världen med den nya kunskapen. En ekorre som ätit senap får permanent rethosta. Fånganstalten i Kumla är byggd över en gammal gravplats från vikingatiden. Billarm skapar magnetfält som motverkar växthuseffekten, men bara söder om ekvatorn.

Jag är rädd för att flygplan inte får pingviner att välta, men jag tänker inte ta reda på sanningshalten i påståendet. Först när jag med mina egna ögon ser en pingvin stå stadigt på sitt isflak medan ett plan sveper över dess huvud, först då slutar jag fantisera om vältande pingviner. Och då hoppas jag att du står där intill och slår i mig en ny lögn.

Hur bra är jag? (1-10)

Jag har alltid upplevt det som att människor är hungriga på att höra andras tankar om sig själva. Nyfikenheten här verkar vara utan slut, och själv är jag likadan. Samtidigt skrämmer alla dessa självdefinierande plugins i Facebook mig. Det går att ta reda på hur man rankas bland sina bekanta när det gäller moral, kunskap om popkultur, utseende och nästan vad som helst. Man kan låta vänner ge en titlar och smeknamn, och man kan låta dem kategorisera och definiera en både anonymt och högst öppet. Facebooksidan blir som en kombination av personlighetstest, social släktforskning och årsbok från gymnasiet. Och mitt i allt det här kan man välja att visa sitt stöd för en välgörenhet.

I länder som USA, med mycket pengar och med ett svagt statligt stöd för behövande, tycks privat välgörenhet vara något som man kan använda för att definiera sig själv utåt. Har man pengar ska man också ha ett engagemang i ett projekt som hjälper de som har det sämre. Kanske en kennel för övergivna hundar, kanske ett projekt för att donera datorer till skolor? Och hjälper man ingen så är man dålig! Samtidigt ska det vara lätt att hjälpa. Man kan spela kändispoker på TV och donera sin vinst till kenneln. Sin PR-vinst kvitterar man ut i egen ficka. Man kan gå på fin middag och mellan tuggorna lyssna på hur barnen i skolorna är glada över datorerna som man donerat. Lätt.

Lätt är det också att på Facebook att installera ett "causes"-plugin. Och bra är det att det är lätt att visa vad man tycker och vad man sympatiserar med. Men precis som med "röda tröjornas fredag" så blir jag rädd. Jag vill också installera ett "define me"-plugin och vakna imorgon med smickrande ord på skärmen. Och jag vill också visa att jag hejar på Amnesty och Läkare utan gränser. Men jag är rädd för att bli nöjd. Jag känner ju mig redan lite ihålig, lite sådär som USA.

Små steg är bättre än inga steg alls. Jag ville berätta om min egen magkänsla. Kanske är det någon annans magkänsla också? Kanske din? Kan inte du i så fall höra av dig så slår vi ihop våra magar och gör något lite svårare, om vi vågar.

Färgade plagg och listor

För snart två veckor sedan fick jag på några timmar ett gäng uppmaningingar via sms och Facebook. Det handlade om att genom att bära rött på fredagen så skulle man visa sitt stöd för munkarna och de protesterande i Burma. Samtidigt som ett sådant initiativ väcker känslor av sympati och hopp, så finns det en annan sida av mig som direkt drabbas av pessimistisk uppgivenhet. Jag blir så rädd att det handlar om ett ytligt engagemang som man rycks med i just för att man blir glad över hur lätt det är att bjuda till. En röd tröja. Självklart är den röda tröjan bra mycket bättre än cynismen över att det inte spelar någon roll, men det gör ändå ont i magen när jag tänker på hur situationen i Burma inte längre var ett stort samtalsämne. När regimen slog ner demonstrationerna, slog de samtidigt ner vår ork till att visa vår solidaritet?

Andi skriver i sin blogg idag om sina tankar och känslor inför massmail med namninsamlingar. Hans funderingar betraktar mest observationen att män i mindre grad tycks engageras av dessa typer av massmail. Själv läser jag hans inlägg mer som ett exempel på problematiseringen av hela företeelsen.

Men om jag inte är nöjd med det här, hur vill jag ha det? Sitter jag här och gnäller på andras försök till solidaritet så är jag ett stort slöseri med ord. Men jag tänker mig att min frustration inför det här egentligen handlar om att jag samtidigt blivit påverkad och faktiskt ändå ryckts med. Jag tror på snabba och lätta sätt att reagera på orättvisor, men jag tror inte på att man får lämna det där. Och jag är rädd för min känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat när skrivit på namnlistan eller tagit på mig den röda tröjan. Jag är rädd för att jag blir lämnad ensam med min känsla av olust. Och jag tror att om man vill visa sin olust inför en diktatorisk militärregim på ett sätt som blir taget på allvar så får man ta till stora gester. Kanske tar jag på mig en röd tröja bara för att må bättre med mig själv och för att visa för andra att jag bryr mig? Och det skulle vara ok anledningar. Men samtidigt tror jag att jag inte heller tas på samma allvar som jag önskade.

Så här tänker jag göra: Kinas stöd till Burmas miltärdiktatur tycks vara avgörande. Fy Kina! Jag tänker inte titta på era OS-sändningar, även om jag gärna vill. Och jag tänker säga till andra att låta bli, för Kina ska inte få slippa lätt undan.

Jo, även det känns futtigt. Men det här är inte bara en kamp mot världens orättvisor. Det här är även en kamp mot min egen cynism.

GHF

Guitar Hero Falsterboplan
Anno 2007

The Wayverk is a three letter word

En brandgul bil av den större sorten körde förbi mig där jag väntade på grön gubbe. Siffrorna i registreringsskylten minns jag inte, men bokstäverna löd: KKK. Jag har hört talas om att vägverket inte tillåter sådana fräckheter som TOA eller KUK, så jag blev lite upprörd över att klanreklam inte anses vara lika provocerande som kroppsdelar och sanitetsanordningar. När jag väl började forska i saken visade det sig ändå att även trippel-K var svartlistad av vägverket. Kanske var bilen utländsk? Eller så bara hittar jag på allt det här? Hur som helst tänkte jag bjuda på lite edutainment i form listan med ord på tre bokstäver som vägverket skyddar oss ifrån:

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, KKK, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, MUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SNP, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XUK, XXX.

XUK?

Varför inte ett nytt operativsystem?

Jag insåg nyligen att min brist på långsiktiga mål inte är nyttigt för mig. Jag går på de snabba belöningarna, vare sig det handlar om något kul nu med det samma eller tillfredsställelsen över att ha varit vardagsduktig en stund. Inga storslagna drömmar framför mig och inga fantastiska bedrifter i ryggen att vara stolt över.

Nu har jag tillbringat ett dygn med att installera linuxbaserade operativsystemet Xubuntu på den gamla laptopen som jag fick av Anna för några veckor sedan. Jag har ingen aning varför. Det var avslappnande, och kanske också ett sätt att undvika ta itu med viktigare saker. Samtidigt kändes det oehört viktigt en stund att installera Xubuntu.

Det känns skönt att sitta i soffan med den varma Xubuntudatorn i famnen och skriva det här. Som om jag ställt något till rätta i världen. Om en stund ska jag smida framtidsplaner. Och Xubuntu ska hjälpa mig.

Sommaridyll

Sommaren släpper snart sin sista fuktiga suck. Tänkte att det skulle bli ett jävla ös, men det blev också en massa regn och vardagslunk. Det största äventyret blev överraskande nog att hitta hem efter helhjärtat bröllopsfirande i juni. Kanske två kilometer fågelvägen blev till en förvirrad fotvandring genom regn och rusk som varade ett par timmar. Efter att jag somnat under en husvagn ringde Anna till Eniro. Tio minuter och 97 kronor senare var vi framme vid vandrarhemmet. Jag frågar mig fortfarande vad vi kan lära oss av det här.

Mitt utrymme

Jag förstår inte My Space, men där är jag. Inte ofta alls och hela tiden, samtidigt. Och är man inte där ofta nog så kan man ha missat att nån ville bli kompis med en. När jag var där nyss, för att uppdatera informationen med min brist på singelskap, så hade jag fått två nya kompisar. En dag ska jag leka med dem alla.

Det här med att alltid vara tillgänglig, jag vet inte vad jag ska ha det till. Ibland vill jag vara med andra, ibland själv. Och det händer att jag inte svarar i min telefon för att jag anser mig vara mitt uppe i något jag inte vill bli störd i, som exempelvis bristen på singlandet. Men jag gillar av någon anledning inte att lyssna på meddelanden på min telefonsvarare, och dessa kan hopa sig till en liten nätt trave. Lyssnar man inte på dem ofta nog så kan man ha missat att nån ville bli kompis med en. Kanske ska man vara tillgänglig jämt just därför. För att inte missa. Tänk att missa.

Oroande ofta befinner jag mig på en massa ställen utan att veta varför. Om andra också är där så kan jag alltid säga att jag nätverkar.

Gode gud

Färdigövat

Har nu tagit bort övningarna från 2/3, och några nya kommer inte att dyka upp. I alla fall inte i den gamla formen. Smider planer om ett effektivare och mer pedagogiskt sätt att få människor att bredda sina repertoarer. Sparade dock ett par veckoövningar (4 & 5 från början av året) som jag inte hade hjärta att radera på grund av Bollywood Babys hjärtskärande kommentarer. Se dem som reliker från en svunnen epok.

Fast båda är döda män som skrev

"Vilken snygging", sa Ida till mig när jag klev in i köket. Hon sa det till mig, men inte om mig. Det var en bild på Vladimir Majakovskij på kultursidorna i DN som hon gick igång på. Jag yrade något om hur Majakovskij är en central figur i Dennis Potters TV-serie Lipstick on Your Collar, och sen dillade jag på med mer fantastiska fakta om Dennis. Tydligen visste jag inte så mycket om Vladimir. Kanske inte ens om Dennis, för så här i efterhand börjar jag misstänka att det var Tjechov som huvudpersonen dyrkade.

Det var nog hösten 1996, på en fest på internatet på Fridhems folkhögskola, som jag diskuterade Lipstick on Your Collar med en klasskompis. Vi försökte komma på vad han som gjort serien hette. Det här med att bara slå upp saker på internet var inte en del av vardagen på den tiden, så jag bestämde mig för att ringa TV4 och fråga. Tjejen i växeln visade sig gilla Dennis Potter och rekommenderade mig att se The Singing Detective också. Och så hade hon läst någon bok som han skrivit som tydligen också var bra. Sen pratade vi slut på mitt telefonkort, om hur det var att sitta i en växel på en TV-kanal och om hur det vara att bo på ett internat på en folkhögskola.

Jag ska bara ta en paus och...

...så, nu är den sjungande detektiven beställd på DVD. Jag har flera gånger blivit rekommenderad att se den, i helt olika sammanhang. "Rauli, den tror jag att du verkligen skulle gilla." Snacka om hype.

Det var inte långt efter den här festdiskussionen som jag såg Melvyn Braggs intervju med Dennis Potter. Han har inte många dagar kvar att leva innan cancern som han döpt till Rupert, efter mediamogulen Rupert Mucdoch, kommer att döda honom. Jag minns att jag grät lite i smyg. Nu slår jag upp på internet att intervjun finns utgiven på videoband i amerikansk NTSC-format och i skriftlig form i slutsålda boken Seeing the Blossom.

Året är 2007. Snyggingen på bilden, som kanske inte har något alls med Dennis Potter att göra, är Vladimir Majakovskij. Och här sitter jag och när drömmar om en intervjuinspelning i ett digitalt format.

Aj!

Det verkar som om min migrän har evolverat. Kanske till och med devalverat sig själv. Igår blev jag våldsamt illamående och fick en malande huvudvärk och en skum frånvarokänsla som höll i sig nästan ett dygn. Det hela kändes lite som förstadiet till mina så gott som årliga migränattacker, men dessa auror brukar bara vara i kanske fem minuter innan helvetet brakar in i skallen. Nu brakade det inte. Det känns lömskt. Vad är det här? Det här känner jag inte till? Kommer det mera? Förväntas jag vara glad nu? Jag som tyckte jag visste var jag hade min migrän. Får väl vänta ett par år och se vad som följer. Spännande på lite fel sätt.

Onda popikoner

Poster vid busskur i Hjärup

Poster utanför ICA på Möllevången

Det finns inga konsthjärtan

Någon gång på högstadiet blev vår klass guidad bland modern konst på Norrköpings Konstmuseum. Guiden var en tjej runt trettio. Hon berättade om hennes kille som ritat kanske tusen små hjärtan åt henne på deras årsdag. Hon sa att hon blivit sur. Att det var banalt med mängder av små hjärtan. Sen fick vi se konst som inte var banalt. Jag funderade på vad det var den här tjejen visste som inte jag visste. Idag är det rätt tydligt. Inte ett skit. Jag hoppas att hon just nu lever i ett svårt och dramatiskt förhållande, utan små enkla hjärtan.

001

För mycket grubbel och ältande fyller det här huvudet för tillfället, och det är inte bara att tömma ut skiten. Så istället tänkte jag spä ut övertänkandet med lite icketänkande. Platespotting. Existensiella filosofer vänder sig i sina gravar, eller kanske i alla fall sina soffor. Nåt meningslösare än platespotting kan man inte fylla sitt liv med, men det går att investera känslor i precis vad som helst. Varför inte bli glad över en Volvo med skylten JOE001? Kanske tar jag några långpromenader till stora parkeringsplatser den närmsta tiden och gläds åt 002, 003 och så vidare? Kanske tröttnar jag innan 007? Faktiskt lite trött redan. Vad är det för fel med att grubbla och älta?

Veckans övning 5

Använd din svaga hand så mycket som möjligt. Om du är högerhänt kanske du kan borsta tänderna med vänstern och är du vänsterhänt så prova håll fjärrkontrollen i höger hand. Ett sätt att handskas med övningen är att ha sin starka hand i fickan mest hela tiden.

Veckans övning 4

Gå långsammare. Kommer du på att du skyndar, stanna och börja om. Håll blicken högt, sänk den inte mot marken framför dig.

Take me to your leader

"Xenolingvistik är den nya grejen", förklarar Daniel när han kommer hem efter sin tidningsrunda. Han menar inte nya grej i den allmänna meningen, så som disco på sjuttiotalet eller cykelbyxor på nittiotalet, utan han pratar om den nya grejen för sin egen del. Den nya grejen att dilla om på diverse sociala tillställningar. "Någon måste ju vara förberedd på att vi får kontakt med varelser från yttre rymden och kunna göra de rimligaste gissningarna om hur man kommunicerar med dem." Daniel vet tydligen inte att vi är universums stora skämt. Vi spenderar årligen stora pengar och en massa tid på att skicka ut signaler i rymden och förstår inte att dessa är lite av ett Hassan för utomjordiska varelser. De är klart det hör oss, skrattar och låter oss hållas. Varför skulle de ta kontakt med primitiva människor som blint slår omkring sig i världsrymden och bara hoppas att träffa nån eller nåt? Vad har vi att bjuda på, bortsett från ett tidningsbud som gör underhållande gissningar kring deras sätt att kommunicera? Nu till poängen:

Daniel kommer hem efter att ha delat ut sina nattliga tidningar och jag vaknar där jag ligger i köket. Jag sover i ett kök och det första jag får göra på morgonen är att diskutera en påhittad vetenskap. Jag somnar inte om, utan skriver detta. Finn tre fel.

Kommer aldrig till dörren

The Bulletin of the Atomic Scientists på Chicagos universitet fick för sig 1947 att ställa en metaforisk klocka på sju minuter i midnatt. Vi snackar Doomsday Clock här, vid tolv smäller atomkriget. Sen 1947 har klockan ställts om 17 gånger. 1953 var vi tydligen två metaforiska mänsklighetsminuter ifrån undergången och 1991 verkade allt rätt lugnt då klockan ställdes tillbaks till sjutton i. Just nu står klockan åter på sju i, men på onsdag ska visaren korrigeras igen. Vi närmar oss på nytt det slutgiltiga tolvslaget.

Ödesmättat poetiskt och någonting att gemensamt förfäras över. Sju? Nej, tre! Ojojoj. Men jag begriper ingenting. En klocka som står stilla och ställs om lite då och då? Och när blir det riktigt farligt? Ska jag börja förlora nattsömn vid tre i, eller är det den sista minuten som paniken är rättfärdigad? Poängen med att illustrera situationen med en klocka är väl att den tickar närmare och närmare ett slut?

Det hela liknar lite klyschan folk klämmer ur sig i intervjuer innan diverse tävlingar. "Hittills har jag satsat 110%, men nu ska jag ge 130%". Är inte poängen med att använda procent just att skalan är absolut och 100 procent är absolut max? 100 procent är allt man kan ge, och om du säger att du ska ge 130% så tänker jag ge 42900% och plötsligt vet inte du heller vad vi pratar om.

I nästa episod av "Bagateller att irritera sig på i brist på riktiga problem" så kommer vi att behandla datummärkning av vattenflaskor.

#D166807

När jag var liten, kanske en dryg meter, så såg jag ett par Danny Kaye filmer på TV som jag tyckte var roliga. Någon förklarade för mig att den här Danny var en begåvad kille. Sjöng, dansade, skådespeleriade, till och med dirigerade lite orkester på gamla dar. Och en snäll kille var han också, ambassadör för UNICEF och filantrop (en sån som ger bort sina pengar till såna som har väldigt lite).

Google har en söktjänst för patenter, och där hittar man patent #D166807 - "Blowout toy or the like" av Danny Kay. Han kan inte ha gjort det för pengarna, och patentdatumet är 1951, karriären rullade på bra. Och inte blir man rik och berömd på partyleksaker, även om de är tre gånger så roliga som de gamla traditionella. Jag tror att jag fortfarande gillar Danny. Kanske skulle jag längre inte uppskatta hans filmer som jag gjorde 25 år sen. Men fan vad jag gillar hans blowout toy or the like. Jag måste också koncentrera mig lite mer på det oviktiga.

Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej det är...

För fem år sedan räddade jag livet på en kanske tioårig kille i Göteborg. Han höll på att bli påkörd av en buss och jag drog undan honom. Fantasin om att en dag på ett dramatiskt sätt få bli hjälte genom att rädda någon undan en olycka och verkligheten i Göteborg hade väldigt lite med varandra att göra. Som jag minns det blev killen sur, men kanske var han chockad. Själv hängde jag inte riktigt heller med i vad som hände, och så skyndade jag iväg till föreläsningen som jag var försenad till.

På föreläsningen funderade jag kring vad som hänt, rekonstruerade och försökte komma på vad den här händelsen betydde. När det blev rast hade jag ingen lust att berätta för någon. Jag fick för mig att det skulle låta dumt, som skryt och självförhärligande. I fantasin var det någon annan som pekade ut en som hjälte, och själv skulle man kört en "Jag gjorde bara precis vad vem som helst skulle ha gjort". Och så var det ju. En reflex, precis som vems reflex som helst.

Jag sa inget om händelsen på lunchen heller. Inte på eftermiddagen eller på hela veckan. Ju längre jag väntade med att säga något om pojken och bussen, desto märkligare blev tanken att plötsligt bara ta upp det. Jag fick för mig att det skulle bli pinsamt. Förra året började jag av någon anledning tänka på händelsen igen och råkade vid ett par ölbubbliga tillfällen berätta om den, lite i förtroende - som en hemlighet. Och nu även här, utan öl och inte i förtroende, men kanske ändå lite som en hemlighet.

När jag räddade livet på en liten kille i Göteborg så blev nästan ingenting annorlunda. Jag har sett på film att det borde ha blivit det. Kanske är jag lite besviken. Och kanske är det vad jag tycker är pinsamt.